Gretchen är en bok på 244 sidor om en ung kvinnas historia. Den skrevs 1911 av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, och uppskattades mycket, men så var de också lite dyrare. den kostade en krona. Så här slutar den:

… öfver hufvudet, så lät hon dem sjunka igen och gick med sin lätta mjuka gång in i salen.
Georg kom henne till mötes.
– Som regel får du nog välja dina tankestunder litet lämpligare, sade han skrattande, annars blir Mina förskräckt, och jag vill ju inte påstå, att din husmodervärdighet far väl af att du ej passar på.
Detta var ändå i all gemytlighet en skymt af den gamle Georg. Hon tittade skälmaktigt på honom.
– Titt ut, gamle Adam, sade hon och kysste honom.
Han drog henne intill sig med en innerlighet, som kom henne att rodnande gömma ansiktet vid hans bröst.
– Nej, du Gretchen, tyvärr dröjer det nog, innan jag blir så herre i mitt hus, som jag den gången föresatte mig, kanske blir jag det aldrig. Kärleken är envåldshärskare, det vet jag nu.
När de slutat sin måltid, gick Gretchen ånyo in i sitt rum och satte sig i länstolen vid fönstret. Georg ställde sig bredvid henne. Solen beredde sig just att liksom sänka sitt rödglödgade klot i de svala böljorna, och himmelen var rosigt varm med en underton af klart hvitblått.
Ett enda segel skönjdes nμ vid horisonten. Det var en fiskarbåt, som med förlig vind styrde rakt ut till hafs. Det tedde sig som en sväfvande jättefågel.
Det lilla seglet fängslade både Gretchens och Georgs uppmärksamhet, och deras tankar möttes i det mäktiga ordet: framtiden! Hon sträckte upp sin ena arm och lade den smekande bakom hans nacke, då lade han sig plötsligt på knä framför henne, och hans manliga stämma var vek af behärskad rörelse, när han hviskade upp emot henne:
– Min älskade, älskade, tack för sorgen och tack för glädjen och för att du är här.
Hon kunde ingenting svara, men hennes armar lågo fast slingrade om hans nacke och hennes blick strålade mot honom och hela hennes lifliga ansikte talade om hennes känslor och hennes lycka.