Strömdrag var en prisbelönt roman från 1909 av samma författare som skrev Gretchen, Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Så här slutar den, med ett uppenbarligen lyckligt par som finner varandra till slut.

Aina satt vid skymningsbrasan och lät sina blickar tankfullt följa de hoppande flammorna, då Halvar kom in.
-Här är bjudningskort till en supé åtta dagar i dag. Är ni icke nu hvarje afton upptagen?
-Jo, men jag går inte längre, jag är trött på att roa mig.
– Redan, det vill säga, att ni ämnar lämna Stockholm snart.
– Ja, troligen, den här luften alstrar så många sjukliga tankar. Det är bäst jag reser igen.
Han såg forskande på henne.
– Ni skref ändå, att ni var säker på er själf, sade han allvarligt.
-Ja, i det fallet är jag fullkomligt botad, men ett sådant här dolce far niente är inte för mig.
De sista orden hade han knappast uppfattat, ty de första fyllde alla hans sinnen med en jublande, hoppfull glädje.
– Aina, utbrast han plötsligt, som hade alla mödosamt uppförda fördämningar inom honom sprungit, säg ännu en gång, att du är fri, fri från din egen sorg.
– Jag är alldeles fri.
Hon såg varmt på honom.
Han grep hastigt hennes båda händer.
– Aina, jag kan icke längre tvinga mig till tystnad, vill du ej försöka att i mig finna något mera an en vän och lärare? Du skall ej taga detta steg af uppoffring, tacksamhet eller medlidande, bättre då att allt förblir som det är men tror du, att du kan hysa tillgifvenhet för mig, att jag kan blifva ett innehåll i ditt lif, då.
Aina svarade ingenting, hon lutade blott hufvudet tryggt och tillitsfullt mot hans bröst, som kände hon sig där beskyddad.
– Svara mig, du älskade lilla vildfågel, får jag hoppas, får jag tro på lifvets senhöstlycka?
– Ja, sade Aina innerligt, om jag kan skapa den.