Varje gång jag öppnar det silvriga skrinet, är det som om delar av det gångna ropar på mig, det blir nästan påtagligt. Läs mig! Titta här! Men samtidigt finns det delar som vill förbli gömda, brev som gömmer sig, texter som liksom skäms, bilder som finns där ena gången men inte nästa. Ibland slår skrinet igen sitt lock med ett bestämt Kloink. Andra gånger står locket inbjudande öppet, som två viljor som vill olika.
Jag fortsätter att läsa ur Oskars handskrivna brev,och ser att något hänt.
Det kanske har gått en dag, två dagar. Vi är inne i maj. Stilen har blivit bredare, slängigare, mer slutgiltig.
Så till sist Åke!
Hjälp Judit alltid och överallt. Hon har försökt att få iväg mig hit långt förut men jag kunde inte. Hon har betalat vartenda öre för mig här. Ja hon har varit underbart trogen och hjälpsam. Och så till dig, Judit, tack för allt du gjort för mig och du vet att vi träffas igen. Karin och Åke ska skall stå vid din sida och hjälpa dig. Tack ni alla!!
Allt detta jag skrivit om skall ni göra före bouppteckningen. Adjö med er Judit o Åke från Oskar.
Jag bestämmer mig för att ta upp testamentet och vecklar ut det. Lådans lock slår samman och missar precis mina fingertoppar…