En son. Oskar hade en son som hette Ulf Arnold. Högst upp står det att han ska få hälften och min farmor hälften av kontanter, vilket verkar ha begränsats till några kronor i en börs. Min pappa var alltså inte ens adopterad av Oskar, och som farfar är Oskar för mig inte ens på låtsas längre.
En av skrinets hemligheter sipprar ut, 55 år efter den där valborgsmässokvällen då Oskar kände sig extra skröplig.
Att öppna ett silverlock och veckla ut väl vikta dokument ger perspektiv. Här försvinner en adoptivson som aldrig var, och framskymtar en son som aldrig fick vara.
Men det här var säkert känt för farmor Judit, så någonstans i skrinet väntar en djupare hemlighet. En hemlighet som kunde uppröra, om inte alla brev togs ur sina kuvert och slängdes i tunnan av Åke.
En bit ner i skrinet finns ett sådant tomt kuvert. Men vänta! Det är inte tomt. För att nå brevet måste jag bläddra förbi Oskar och Judits vigselbevis som jag öppnar slentrianmässigt och ska lägga åt sidan när mina ögon fastnar på en av de översta raderna. Frida står det. Vadå Frida?!…
