När mormor Judit 1919 första gången åkte med sin Kalle för att hälsa på i Kalles barndomshem, tog de en automobil i Arvika och lät sig köras mot Växvik.

Ju närmare de kom Växvik, ju vackrare blev naturen. Judit skriver att sjön Ränken låg så lugn och klar i morgonljuset och speglade strändernas fält och skogar. Här och var vandrade några kossor stillsamt och söndagsslöa ut på betet.

– Vid en grind stod en lugn och sävlig bondgubbe, som vid åsynen av oss kom fram, bilen stannade, han klev upp, tittade på oss ett slag, så fortsatte bilen och äntligen kläckte Kalle ur sig: “Detta är far”.

Varpå Judit fattade gubbens hand, skakade den eftertryckligt och sade “God dag”. Enkelt och flärdfritt. Så stannade de utanför grinden till en förtjusande vit stuga med ett högt fritt läge på en höjd ovanför Ränken. Kalles hem!

Det var den första gången Judit träffade sin svärfar Jan Olsson, och mötet var typiskt för min morfars pappa Jan, när han var på det humöret.

Redan i ungdomen var Jan Olsson från Nystuga i Sansgårn en spektakelmakare av rätt stora mått. Till exempel berättas denna historia om honom.

”Det var på den tiden de så kallade nattfrierierna florerade bland bondfolket i Värmlandsskogarna. En ”friergut” från Ränkens västsida uppvaktade en ungmö i Hälle på ostsidan sjön. I sjön utanför byn ligger den skogbeväxta och delvis uppodlade Hällöna.

Jan hade erbjudit sig att ro den älskogskranke kamraten över sjön en kväll. När de kom till Hällöna, trodde passageraren i mörkret, att detta var fastlandet. “Här kan du sätte mä i lann”. Qch det gjorde Jan naturligtvis, väl medveten om var de var. Historien förmäler icke, när styckets bov hämtade den stackars mannen från den obebodda ön.”

En annan historia med Jan i huvudrollen är den om Märri och hennes fästman Anners.

”Som nygifta bodde Jan och Maria Olsson i Söstuga i Växvik. Där fanns även en piga, Märri, som hade en fästman, som gick under namnet Anners i Ronninga. En lördagkväll – ordinarie mottagningstid – var Märri inte hemma, men det visste inte fästmannen. Och Jan visste, att Anners inte visste. Och så kröp han ner i Märris säng. Anners kom och började så smått vänslas, tills plötsligt den fasansfulla verkligheten gick upp för honom.

Vad Anners då sade, har blivit ett talesätt i bygden: “Jé trur jé skratter ihjal mé, sa Anners i Ronninga.”

Men Jan Olsson hölls inte bara i Växvik, utan kunde även ta sig bort till Arvika och ända ner till Karlstad, när andan föll på.

En gång under 1890-talet hade han som vanligt deltagit i länsskyttetävlingarna i Karlstad. Efteråt var det fest på (gamla) stadshotellet. Det blev tal om jösshärspolska, och några västvärmlänningar framhöll Jan Olssons överlägsna taksparkningsförmåga – då och då skall i denna livsbejakande dans kavaljeren, understödd av sin dam, placera båda fötterna i taket.

I festsalens tak hängde en ljuskrona, dagen till ära prydd med blommor. Någon påstod, att Jan Olsson ledigt skulle kunna sparka ned den kronan. Skyttarnas ledare, major Tisell, försäkrade, att detta var ogörligt. Qch han erbjöd sig att betala ljuskronan, om den verkligen skulle komma till skada.

Eggad av kamraterna får Jan Olsson med sig en stadig Kölabo som “dam”, och efter ett polskevarv placerar han sina båda fötter rakt i ljuskronan, som spolieras. Det kostade major Tisell 75 kronor.

En reporter från Karlstadtidningen var närvarande, fruktansvärt berusad. Han yrkade på att få dansa jössehäradspolska med Jan. Och det fick han. Men det gick förstås, som det gick: tidningsmannen föll omkull nästan genast, och Jan Olsson blev liggande ovanpå. Ifrågavarande tidningsman var Gustaf Fröding.

Jan Olssons slutkommentar om den kvällen var en förundran:
”Att dä kunne bli nå folk tå han Fröding, de va då rart.”