by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Nu har vi kommit in i min ”födelsedagsmånad”. Vi ha jobbat väldigt mamma och jag, för att få min “utstyrsel” färdig. Jag har fått en sommarklänning, en underkjol, 2 par byxor, 4 linnen, 1 underliv, en blus också en mycket stilig dräkt.
Ja, när man skall bort så här på lång tid, är det så mycket som fattas. På påskdagen skall jag resa! Först till Norrköping, sedan till Stockholm och så till Sundsvall. Ja, måtte det bli trevligt där. Idag har det varit den sista skolkonserten. Bara Beethoven. En bit var härlig. Eric har bjudit mig på konserterna.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
I början på nästa månad reser jag till Sundsvall. Det är bestämt nu. Jag arbetar av alla krafter på min “utstyrsel”. Det skall bli både tråkigt och roligt att resa. Däruppe är det väl tyst och enformigt, tror jag, men det skall nog bli skönt att få vandra omkring i den härliga naturen, funderande och tänkande över ett och annat. Några vänner har jag ju precis inte, som det blir så svårt att skiljas från. Den ende, som jag egentligen haft nu på senaste tiden är Eric. Nu har jag försonat mig med honom. Rut och jag voro där igår. Herr Blomberg var hemma och han var som vanligt förtjust och gav mig två nothäften.
Oh, vad jag gärna skulle vilja ha en riktigt god vän, att tala med just nu. Det är en fråga, som jag har så svårt att komma på det klara med, och det är: “Vilken är min allra bästa vän, Greta eller Anna-Lisa”. Jag älskar Greta!! Nästan allt roligt jag haft som barn och backfish har hon varit med om. Tillsammans med henne har jag gjort mycket odygd och med henne har jag haft många allvarliga diskussioner. Och så sommaren 1912, då vi kommo så innerligt nära varandra. Hon är så trofast, god och ädel och så käck, glad och humoristisk, den älskade Greta. En riktig idealvän.
Anna-Lisa tycker jag ju också så hjärtligt mycket om. Hon är ju så snäll och rar och vänlig. Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker alltid att hon aldrig kan bli så trofast, som Greta. Hon har jämt varit så, kommer jag till henne tar hon emot mig med öppna armar. Kommer jag inte så ja… Det är det jag inte kan ta ur mig att hon skulle inte bry sig så synnerligen mycket om, ifall jag inte kom. Hon är så likgiltig i det avseendet. Nu har jag t.ex. inte fått brev från henne på mycket länge. Fast hon väl har så ytterst god tid till att skriva. Åh, Anna-Lisa, om du bara kunde förstå och rätta dig efter det jag tänker, då bleve det mycket annorlunda.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Idag har Eleonore och Irma varit här. Vi hade riktigt trevligt. Igår var det skolkonsert. Förtjusande stilig. Där spelades bl.a. Schertzo och bröllopsmarsch av Mendelson samt en symfonisk dikt “Moldau”, som var härlig. Vad skall jag nu skriva? Kanske att jag är litet ond på Eric och svarat mycket kort och tvärt de gånger han ringt på. Jag skall gräla på honom nästa gång vi träffas. Eller att Gustavsson var häruppe ett slag idag och bjöd mig till en fest på lördag. Och så har Naemi och jag gått in i “Amatörerna” och jag övar för “Baltiska”.
Nu har jag satt in Kalle i min medaljong, som jag alltid bär på mig. Han är härlig. Hurrah! Idag har pappa fått ett brev från en disponent i Sundsvall, vari jag erbjuds att komma dit! Härligt! Till Norrland. Nu är det ju det hindret, jag kan inte resa genast, för denna här övningen för Baltiska spelen. Det skulle ju vara förfärligt roligt att vara med. Jag vet sannerligen inte hur jag skall göra, resa till Sundsvall genast, eller stanna över Baltiska och resa dit sedan. Jag får fundera riktigt på saken.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Usch, jag har inte ett dugg lust att skriva i dagboken nuförtiden. Allt är så trist och tråkigt. Nuförtiden gymnastiserar jag väldigt. Har gått in i “Amatörerna” som har övningar på måndag, tisdag och torsdag. Övar för “Baltiska” på onsdag och är med i maj på lördag. Det är det enda roliga jag har, att gymnastisera. Om jag bara kunde bli styv ändå! Så jag kommer med på “Baltiska”.
Idag på morgonen, då jag nyss vaknat, låg jag och tänkte på Värmland. Jag tyckte det var en tidig sommarmorgon. Långt uppe i Verners hage satt jag på en sten och på marken satt Kalle med sin ena armbåge stödd mot mitt knä. Vi sade inget, men då och då vände han på huvudet och såg länge, länge rakt in i mina ögon, så tog han av sig mössan, strök håret tillbaka vid tinningarna och lade sitt huvud i mitt knä. Och jag böjde mig ner och kysste hans ögon…
Daggen gnistrade som diamanter i solskenet. Björkarnas stammar lyste snövita mot granarnas mörka grönska. Överallt glittrade det av kristallklara daggdroppar. Solstrålarna dallrade genom björkarnas lövverk på den mossbeklädda marken och bildade det vackraste spetsmönster. Jag såg på mossan en liten blå viol. Den lyste så klarblå och ren, den lilla blomman och dess fina blad rörde sig sakta, då en vindfläkt smekande drog förbi. Det susade i björkarna och brusade i grenarna, som ett silverregn föllo daggdropparna ned över de två, som sutto så stilla och tysta, lyssnande till sommarens ljuva saga, som vinden berättade, då den sakta drog förbi.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Nu ha vi kommit in i en ny månad igen. Ja, tiden går fort, fast den är långsam. Igår var Rut och jag på “Nyan” och såg Revyn. Den var så där tämligen bra. När jag kom hem, voro alla de andra på fest. Och Rut var där också, och rätt som det är, uppenbarar sig Hilding, som jag trodde vara i Stockholm, och Erik Eriksson. Jag blev något till snopen.
Han gick nästan meddetsamma, men sen på kvällen voro de här igen och sen voro vi ute och spatserade och på “vita Bandet”. Idag knäppte han Rut och mig i profil och med utslaget hår.
