I början på nästa månad reser jag till Sundsvall. Det är bestämt nu. Jag arbetar av alla krafter på min “utstyrsel”. Det skall bli både tråkigt och roligt att resa. Däruppe är det väl tyst och enformigt, tror jag, men det skall nog bli skönt att få vandra omkring i den härliga naturen, funderande och tänkande över ett och annat. Några vänner har jag ju precis inte, som det blir så svårt att skiljas från. Den ende, som jag egentligen haft nu på senaste tiden är Eric. Nu har jag försonat mig med honom. Rut och jag voro där igår. Herr Blomberg var hemma och han var som vanligt förtjust och gav mig två nothäften.

Oh, vad jag gärna skulle vilja ha en riktigt god vän, att tala med just nu. Det är en fråga, som jag har så svårt att komma på det klara med, och det är: “Vilken är min allra bästa vän, Greta eller Anna-Lisa”. Jag älskar Greta!! Nästan allt roligt jag haft som barn och backfish har hon varit med om. Tillsammans med henne har jag gjort mycket odygd och med henne har jag haft många allvarliga diskussioner. Och så sommaren 1912, då vi kommo så innerligt nära varandra. Hon är så trofast, god och ädel och så käck, glad och humoristisk, den älskade Greta. En riktig idealvän.

Anna-Lisa tycker jag ju också så hjärtligt mycket om. Hon är ju så snäll och rar och vänlig. Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker alltid att hon aldrig kan bli så trofast, som Greta. Hon har jämt varit så, kommer jag till henne tar hon emot mig med öppna armar. Kommer jag inte så ja… Det är det jag inte kan ta ur mig att hon skulle inte bry sig så synnerligen mycket om, ifall jag inte kom. Hon är så likgiltig i det avseendet. Nu har jag t.ex. inte fått brev från henne på mycket länge. Fast hon väl har så ytterst god tid till att skriva. Åh, Anna-Lisa, om du bara kunde förstå och rätta dig efter det jag tänker, då bleve det mycket annorlunda.