by Anders Arhammar | Mar 5, 2020
Igår talade jag just med doktorn om döden. Jag tänkte på vad jag hade skrivit här, och vad ledsen jag blev, då doktorn sade, att nästan alla ha så svårt att dö. Dödskampen är så pinsam. Men det finns ju någon enda, som somnar in lugnt och stilla, ack, att jag finge göra det!
Nu har Naemi kommit till stan. Så roligt. Hon skall vara här i kristallaffären nu. Hon bor hos Petterssons. Igår förmiddag var hon här, och på kvällen, då doktorn var hos “gumman Tempelman”, voro hon och Volrat här, och vi hade riktigt trevligt. Usch, att jag skall vara så förkyld. Hela fredag, lördag och söndag satt jag inne. Så vågade jag mig ut lite på måndag förmiddag med den följden att jag fick hosta också. Så har jag nu “suttit inne” igen, och har beslutat, att inte sticka näsan utanför dörren förrän jag är bra. Får väl gno och brodera, så att tiden går.
by Anders Arhammar | Mar 5, 2020
Ack, ack. Om jag hade någon trevlig, bussig, käck, härlig, stilig, rar människa att “pingla på” till och som ville komma hit upp och hjälpa mig att fördriva the “dull, grey, long hours before dinner”. En han eller hon. Allra helst en “Han”.
Men man skall inte önska sig, det man inte kan få. Man skall ej hoppas eller göra sig trevliga föreställningar, så slipper man att bli besviken. Livet är en kamp för tillvaron, där finns så mycket jämnstruket, torrt och dystert och så lite upphöjt, härligt och vackert. Men det finns, och fast allt förefaller så grått och prosaiskt och hjärtängsligt vardagligt kanske det kommer den tid, då “Den stora Lyckan” gör sitt intåg i ens liv. Oh Gud, jag undrar, om jag någonsin skall möta “Den stora lyckan”!
Nu är jag 20 år. Tiden går så fort, så fort. snart är jag 25 -30 -55 o.s.v. Undrar om och när den stora omvälvningen skall ske i min levnad. Eller om jag skall få dö med ett hopp och en längtan, som aldrig blev till verklighet. Jag är egentligen inte rädd att dö. Ibland då jag lagt mig om kvällarna, brukar jag tänka på huru det skulle vara, om jag skulle dö den natten. “Tjugo år har jag levat”, tänker jag”, min barndom har varit lycklig och solljus. Så växte jag upp och utvecklades så småningom till ungmö. Jag vill inte säga kvinna, jag tror att ingen ungmö når sin fulländning som kvinna förrän hon blivit maka och mor.
Ingenting stort har egentligen hänt i mitt liv. Det har varit en liten vacker berättelse, om en flicka i kretsen av kära föräldrar och syskon. Kanske jag har varit en trevlig och rar flicka, särskilt för dem, som lärt sig hålla av mig. Nu tänker jag på Nils Sörvik. Han ville göra mig till sin hustru, då jag var 18 år. Stackars Nils, han höll mig nog innerligt kär. Och han blir nog ledsen nu, när han får höra att jag är död. Och Bertil, den käre “store lille” gossen, som jag vet har tyckt om mig, som ingen förut. Han blir nog förtvivlad. Och kanske han skickar en krans vita rosor till min kista. En vit vacker kista skulle jag vilja ha. Och ligga i den, så stilla och blek, klädd i vita, vackra, spetsprydda kläder. Jag hoppas att jag skulle se riktigt lugn och nöjd ut. Jag skulle ha velat sagt till mina kära, som nog skulle gråta och sörja mycket:
“Käraste, livet har inte något mer i beredskap åt mig. Jag har levat i 20 år, har haft så mycket roligt och trevligt tillsammans med er alla mina kära, men nu finns det inget mer för mig i livet och då är det väl så naturligt att jag går bort från det. Jag är inte rädd att dö, käraste”. Så skulle jag velat säga dem, och så skulle jag slumra in så stilla och lugnt. Nog skulle föräldrarna och syskonen sörja mycket. Men ack så väl, “tiden läker alla sår” och efter några år skulle de säga, “Vi hade en dotter eller syster, hon hette Judit, hon var så snäll och rar, vi tyckte så mycket om henne, men hon dog, då hon var bara 20 år”.
De skulle då bara minnas att jag var snäll och rar, de glömde ju så lätt, det icke snälla jag hade gjort, ingen är ju bara snäll, allra minst jag. Och de, som hörde det, skulle säga: “Stackars liten, att dö så ung, oh, så sorgligt”. Men kanske min själ då funnit Det Högsta och Bästa, något så stort och vackert, att de därnere på jorden aldrig kunde tänka sig något sådant. Men ack, ack, det är något som är så svårt att fundera ut och tänka på. Men, oh, gode Gud, om jag får dö inatt eller efter många år, låt mig få dö lugn och förtröstansfull så att de mina sedan kunde säga, “hon dog med ett litet leende på läpparna. Lugnt, vackert och stilla mötte hon döden” .
Så brukar jag ligga och tänka. Och jag ber till den “Allrahögste”, “Oh, Du som förmår allt, låt mig möta döden med lugn och förtröstan. Hela mitt liv lägger jag i Dina händer. Dig tillkommer det att bestämma över det. Blir det sorgligt och mörkt, oh, hjälp mig att bära prövningen med undergivenhet, och blir det ljust och vackert, hjälp mig att kunna tacka Dig tillräckligt och giva Dig äran, Du allsmäktige”.
by Anders Arhammar | Mar 5, 2020
Usch, usch, att jag skall ha gått och skaffat mig “edd så förfärlig sdnuva”. Har som ett snällt och lydigt barn suttit inne hela dagen idag, för att “ob böjligt” får snuvan att ge med sig. Men jag har ingalunda varit sysslolös.
Jag har satt i knappar i och lagat “böxer” och linnen, tvättat och strukit blusen till den vita ylleklänningen, som jag sprättat sönder, och ämnar göra någonting alldeles extra av, ritat en iris åt doktorn, skrivit brev m.m. Få se, om jag orkar hålla mig inne imorgon me!
Jag läste så “sduvigt” så doktorn skickade in mig att vila ett tag. Igår låg jag hela eftermiddagen Och idag kan jag ju inte gå i gymnastiken. Oj, oj! Tänk, nu är Max Reinhardt och hans teater här i stan. Den urstyve skådespelaren Paul Wegener och en ung stilig förmåga, Hultman. Och jag som inte har råd att gå dit och se “Ein sommernachtstraum“, “Faust”, ”Die Räuber” m.m. Oh, de ä så man kan gråta åt de! Usch, vad pengarna räcker till lite. Jag får nöja mig med sådana gratisnöjen som Vaktparaden.
Denna veckan spelar dom på någon liten biograf “När konstnärer älska”, där den förtjusande Gunnar Tolnaes (vars fotografi jag har på mitt skrivbord) spelar med. Och jag har faktiskt inte råd att gå dit. Måste spara på allt sätt och vis. Oh, vad det retar mig att pengar skall spela en sådan oövervinnerlig roll. Det finns bara en makt i världen -pengar. Allt går ut på, beror av, pengar. Usch!!!!!!
by Anders Arhammar | Mar 5, 2020
Nu ska ni se! Här är väder! Riktig snöstorm. Riddarfjärdens eljest så lugna vatten skummar och böljar och lever värre. Idag har jag storstädat härinne i mitt vackra rum, så nu är här så fint, så fint. Och så har jag skrivit och gratulerat Eva. Stackars hon, hoppas hon inte går och sörjer sig till lungsot för att Einar Eriksson gått och förlovat sig, och sedan schappat iväg till Finland. Ah nej, det går väl snart över.
Vete katten, om jag skulle ge mig ut på min dagliga promenad i det här vädret. Men, Judit, du är väl ingen mes heller! Och när man så har regnrock, galoscher, slöja och paraply borde man väl kunna trotsa elementens vilda raseri. Igår kväll, när jag gick från gymnastiken, var det det skönaste väder. Det är förresten ljuvligt med gymnastiken. Att få sträcka på sig riktigt ett tag och få hoppa litet, om än aldrig så enkelt hopp, grenhopp över bocken.
Oh, den som finge ett ordentligt sidohopp med språngbräda över höjd häst! då skulle väl de övriga i gymnastiken, som redan nu anser mig urstyv, få slag. De ä med knapp nöd de flesta kunna kravla sig över bocken. Jag längtar nästan tillbaka till de mer försigkomna amatörerna i Göteborg!
by Anders Arhammar | Mar 5, 2020
Oh, vad tiden kör iväg (Ganska typiskt uttryck i en dagbok, men det gör den ju i alla fall). Ja, jag gnor och syr på mitt broderi så svetten dryper, höll jag på att säga. Igår förmiddag var Dagny Hellström, som jag helt oförhappandes träffat på i en spårvagn, uppe hos mej på förmiddagen. Hon tyckte förstås, att jag hade mycket trevligt.
Vi voro på middag hos majorskan Spak. Jag gick förstås dit med den rosenröda förhoppningen att få träffa hennes son, doktor Spak, som jag träffat förut på en middag hos doktorinnan Bohnsack, men o ve, jag blev fruktansvärt besviken, för han var inte där. Utan jag fick nöja mig med den andre sonen, teknologen, som förresten var riktigt trevlig och hade de mest typiska “fästemökuddar” i sitt förtjusande rum.
När jag på kvällen lagt mig, hörde jag “juris m.m.” med ganska otillfredsställande resultat försöka ta ut aocompagnemanget till en sång på sin orgel. Den “käre” “juris” tycks med förkärlek välja den sena kvällens tysta timmar för sina musikaliska prestationer. Jag fick av teknologen igår låna en så förtjusande bok, “Måndalen” av Jack London, så jag tror att t.o.m. broderiet får ligga tills jag läst ut den.
