De dödas radhusområde
Det är nästan trolskt, overkligt. Men den finns där, den slingrande vägen, kantad av gravar likt ett dödens radhusområde. En verklig överraskning för den som genar över norra kyrkogården i Stockholm.
Ännu ett elände
Har man åldern inne kommer man lätt ihåg Tegelbackseländet. Det blev ju inte så där toppensnyggt. Nu finns det ett Norrtullselände, där vägarna dras om alltsomoftast. Och inte är det så lätt att promenera in till stan heller. Men vi får hoppas att det blir riktigt fint när det står klart.
Kökets topplista enligt Loa
Ännu en generation bekantar sig med diskmaskinen. Alltid lika populärt, antagligen är det rätt höjd över marken. Som god tvåa kommer kastruller med lock. På tredjeplats hittar vi utdragbara lådor, gärna sådana som man kan klämma fingrarna i. Fjärdeplats tas av olika smulor på golvet och som god femma hamnar köksstolarna. Bra att klättra på.
När döda Greta kom in i mitt liv igen
Jag skulle hem. Så jag tog t-banan till Odenplan, men ångrade mig och fortsatte till St Eriksplan. Missade buss 70 till Solna och tog en blåbuss mot Karolinska istället. Tänkte hoppa av längre fram och byta, men ändrade mig och beslöt ta 607 från Karolinska till Frösunda. Missade den precis, och tänkte att jag ju kunde gå hem. Skulle runda kyrkogården, men såg en öppen grind och tänkte att jag lika gärna kunde gena.
Här har jag aldrig varit tidigare. Gick förbi stora gravar, hundratals gravar och såg plötsligt en pyttesten bland alla andra. Där, precis bakom trädet. Blev nyfiken och gick närmare för att läsa vems sten det kunde vara. Det var Greta Rydbergs sten stod det.
Greta dog 1993, 97 år gammal. För de flesta, för att inte säga alla, hade historien tagit slut där. Men för mig fortsatte historien. Den kanske till och med började där. För jag kände Greta, ja jag visste i alla fall vem hon var. Hon hade till och med firat en jul med oss på åttitalet.
Jag minns henne som en gammal gumma som satt bredvid granen, som ett levande julpynt från förr. Vi sågs sällan och jag tror den julen var sista gången jag såg henne, vi var inte så nära. Greta, under den allra plattaste och minsta stenen, var min fars gudmor. Jag plockar bort en kotte och några löv från stenen, stoppar händerna lite djupare i jackfickan och fortsätter vidare genom den gråkalla kyrkogården.
Och jag funderar över om jag nyss mött döden eller sett livet.
När natten faller på
På väg hem från nattbussen, med fukten hängande i luften, inbäddad i höstens mörker.