Det blir så fina mönster i kaffet numera när man beställer en capuccino. Hjärtan, spader, löv, träd. Mina hemgjorda mönster blir än så länge mest som badbollar även om jag häromdagen lyckades få till en glad gubbe. Mjölkskummet har jag däremot börjat få till. Dels med en liten visp, men också med hjälp av nappflaskeknepet. Häll lite mjölk i en nappflaska, och skaka lätt. Det skummar direkt. Går även bra med de lite smalare petflaskorna.
Det är inte bara det att man blir imponerad av alla bra idéer och all kreativitet. Jag blir inspirerad och sugen på att själv förverkliga lite bilder jag har i huvudet. Jag skulle vilja gå på Berghs, jag tror det skulle trigga igång hela min skapelseprocess. Var anmäler man sig?
Att inte fela är att inte leva. Man ska inte vara rädd för att misslyckas. Ja, det låter nästan som att det är kul att misslyckas. Jag tror det är nödvändigt, jag tror man inte ska vara rädd för det, jag tror rentutav att det är nyttigt. Men kul? Nej, nej.
Nu när ett, två, fem och femtiöringarna i koppar försvunnit i historiens dunkel tänkte jag visa hur det kunde se ut förr. Den här behövde man väl närmast en skottkärra för att transportera ner till kiosken.
Världens största mynt stod det, och det kanske stämmer. Men någonstans i bakhuvudet har jag att det på någon söderhavsö har funnits stora runda fyrameterstora stenmynt med hål i.
Och det stämmer. Här är länken till det.