Igår mötte jag Garbo

garbo

Häromveckan var jag på ett event på Moderna museet, och där på en vägg hängde en bild på världens vackraste kvinna genom tiderna, ja i alla fall i samma klass som Nefertite, MonaLisa och Cleopatra. Greta Garbo. Egentligen kan man väl inte gradera skönhet på det sättet i ett evighetsperspektiv, men Garbo hör i alla fall till de kvinnor som genom seklerna fått personifiera ett skönhetsideal. Jag tog hursomhelst en bild på bilden på väggen, jag gör sånt ibland.

Så, igår, var det vackert väder vilket bjöd in till en rejäl långpromenad där vi till slut hamnade i filmstaden i Solna. Nu är det ett bostadsområde, men filmhistoriens vingslag ligger tunga över området, vilket gatunamnen vittnar om. Här har alla svenska filmmänniskor av rang spelat in filmer genom åren, så även Greta Garbo. Och plötsligt ser jag hur tiden står still, för i minnet fladdrar bilden på Garbo förbi, den jag tog för någon vecka sedan, och när jag tittar på den ser jag att just här, på gångstigen upp mot Backstugan, är bilden tagen.

Backstugan har dessutom en mycket passande adress, Greta Garbos väg 4.
Jag tar bilden och sen ställer jag mig på samma plats som Garbo gjorde 1924, för nästan exakt 90 år sedan.

Jag fann den gamla silhuetten från 1967

Det var skolresa till Paris och på något sätt lyckades den här mannen övertyga mig om att det viktigaste jag kunde göra med mina respengar var att ge honom dem, i utbyte mot en silhuett. Nu 45 år senare ska jag se om han är kvar, och då ska han få signera den.


Med bil på Skeppsbron 1959

Kan ni tänka er hur spännande det var att åka genom Stockholm 1959 i familjens nya blå Taunus 17m? Så här såg det ut då på smalfilm, egentligen inte så mycket annorlunda mot idag.Det här var vändåttans tidevarv och en kamera som drevs av en fjäder.

Parliamo Italiano och sportkvarten men först – Monkees!

18.15 hade man ätit upp fläskkorven eller blodpuddningen, hunnit göra eventuell läxa och preparerat sig för: The Monkees! Sen blev det italienska av bara farten och nyheter och så sporten förstås. Det var fullt upp ända fram till den tjeckoslovakiska veckan. Denna kväll visade de “Ingen kommer att skratta”, och det stämde säkert.