by Anders Arhammar | Mar 22, 2020
Den 26 september 1907 flyttade Kronan in i helt ombyggda lokaler med ingång direkt från Kungsgatan. Till vänster alldeles inför dörrarna låg kassan. “Väntrummet” var uppdelat i två lika stora delar, från det inre gick en trappa längst bort på den vänstra väggen upp till “mörkrummet” (dvs maskinrummet).
Vid den högra delen av väggen rakt fram ledde dörrarna in till salongen. Bänkarna stod till vänster, utan mittgång på ett golv som sluttade längst bak, dit nådde man via små trappsteg från sidogången. Några korta bänkrader fanns till höger om gången, som avskildes från huvudrummet genom pelare förbundna med bågar (dessa kan man fortfarande se i dag i affären). Salongen med utnyttjade större delen av den överbyggda innergården, kvar blev bara en smal gång för nödutrymningen.
by Anders Arhammar | Mar 22, 2020
1912 den 12 februari gick min svärfar ur tiden. Han hade legat till sängs en längre tid. Alltid hade han varit så snäll mot mig och barnen, när vi var i Sulvik om somrarna, så jag saknade honom verkligen mycket, då vi på sommaren åter var där.
Då var Greta Johansson med oss, och ungdomarna hade som vanligt roligt. Nejmi fick resa före oss andra hem, emedan hon skulle tillträda en plats i en kristallaffär. Det var nog inte med lätt hjärta, hon reste från Sulvik.
by Anders Arhammar | Mar 22, 2020
Johan Albert Boudin var född i Örebro den 15 Mars 1856 och avled i Byn, Sulvik, den 12 februari 1912. Han härstammade från Selaön i Mälaren och var av soldatsläkt.
Johan Albert hade fått en god skolunderbyggnad i Karolinska skolan i Örebro men som föräldrarna voro fattiga fick han ej tillfälle att fortsätta fram till studentexamen utan måste söka sig plats som handelsbiträde för att kunna försörja sig.
Till en början erhöll han plats bakom disk i Örebro, för att sedermera hamna vid Liljedals glasbruk i Wärmland där han på sin tid anställdes som handelsföreståndare. Från Liljedal kom min fader på 1860-talet till Patron P Bengtzon på Lillevik, vilken vid denna tid var en förmögen och framgångsrik affärsman. Även här anställdes min fader som föreståndare för Bengtzons diversehandel vilken drevs i samma fastighet i Sulvik där poststationen i Sulvik senare låg.
Denna tid kunde nog en dylik rörelse med mera skäl än nu kallas diversehandel, ty genom det fördelaktiga läget vid Sulviks lastageplats var Bengtzon i tillfälle, att från Göteborg och andra orter, hemtaga sådana varor som spannmål, salt, järnvaror, för att ej nämna brännvin som denna tid fick försäljas i handelsbodarna och vilka varor upplagrades i Bengtzons magasin för att sedermera i större eller mindre partier försäljas, dels till allmänheten dels till handlande från mer avlägsna orter.
Jag minns hur min fader omtalade att folk ända från Norge på vårarna brukade komma till Sulvik för att köpa spannmål. Hos Patron Bengtzon kvarstannade min fader till ungefär 1866 då han började bygga den bostad varest jag och alla mina syskon sedermera såg dagens ljus.
Den 1 November 1867 blev min fader gift med Britta Olsdotter från Ränkesed, hemmansägaredotter och född på Röse i ovannämda hemman den 31 December 1841. Mina föräldrar hade 7 barn, 6 gossar och en flicka.
Mina föräldrar voro av mycket olika lynne, under det att min fader var av ett glättigt sinnelag, var min moder tungsinnad, vilket nog hade sin rot deri att hon, under mina uppväxtår, sällan var riktigt frisk, då däremot min fader hade en särdeles god hälsa. Mammas ohälsa och Pappas ganska opraktiska läggning gjorde att hemmet ej blev som det kunnat och bort vara. Då vi alla, sånär som den yngsta, var gossar, kan man förstå att min moder ej hade den hjälp med hushållets skötande som hon kunnat hava ifall någon av oss äldre varit flickor ,och då min fader ej var så särdeles framstående ekonom, så torde de ekonomiska förhållandena ej varit sådana att de tillåtit allt för mycket anlitande av främmande hjälp.
Att märka är att vi aldrig saknade vårt nödtorft, men ordningen kunde ha varit bättre. Min fader som sedan han slutat sin plats hos Patron Bengtzon började egen affärsrörelse, slutade helt plötsligt upp med denna omkring 1875, utan att han på minsta sätt var på obestånd, utan av fri vilja därför att han tyckte att det ej lönade sig bra som han under Bengtzonska tiden var van.
Början av 1870-talet var ju också en kristid i Värmland. Min fader skulle säkert gjort klokt i att ej sluta med affären, men han saknade uthållighet ooh blev lätt otålig. Det är i detta fall som jag vill påstå att min fader var opraktisk, ty i andra fall kunde han vara tvärtom. Således skötte han under långa tider ladugården, mjölkade och på annat sätt hjälpte till då vi var utan tjänsteflicka, men detta var i hög grad överkvalificerad arbetskraft och han skulle, om han koncentrerat sig på affärerna, kunnat vara till mångdubbelt större nytta för hemmet.
by Anders Arhammar | Mar 22, 2020
Långkatekes var en populär lek hos Judit och hennes vänner, både i Göteborg och i Sulvik om somrarna. Alla får ett papper och påbörjar en berättelse, med en mening. Berättelsen kan styras genom att man för varje omgång bestämmer vad meningen ska handla om, eller så kan man skriva vad som helst.
Så viker alla sitt papper för att gömma vad som skrivits, och skickar papperet vidare till nästa deltagare som då fortsätter berättelsen. Leken avslutas med att alla deltagarna läser upp sin lapp, när den gått lagret runt.
by Anders Arhammar | Mar 22, 2020
Det var inte alltid det gick att åka skridskor på slottsskogens dammar, men vintertid 1912 var det där Judit tillbringade en stor del av sin fritid. Ibland var det roligt, ibland tråkigt. Det berodde helt på vilka andra som hon träffade där. Och inte var det långt att gå heller, beroende på vilken damm som var bäst fryst.
Stora dammen låg längst bort, dit tog det en kvart att gå. Lilla dammen låg lite närmare.
