Midsommaren har kommit och gått. Jag förstår inte hur det kan komma sig, men faktum är, att jag tycks ha förlorat den smula stilistiska förmåga, jag fordom var i besittning av. Allt skriveri bär mig nu faktiskt emot. Jag skriver högst sällan ett brev, och fastän Kalle många gånger bevekande bett mig att åtminstone försöka sätta ihop en novell, som jag gjorde förr i världen, kan jag aldrig komma mig för. Lusten att skriva i min dagbok har jag totalt förlorat. Och så kommer det sig att den ena månaden går efter den andra med endast nödtorftiga anteckningar.

Nu är lillen vår snart 8 månader. Den lille ängelen. Han är så duktig nu. Nästan reser sig i sängen, skrattar och jollrar och kravlar, när han får ligga på ottomanen ibland. Han får även sitta uppe långa stunder nu och är så rak och stadig i ryggen.

Och nu har Toto ett litet syskon att vänta i början på nästa år. Inte hade vi tänkt, att nr 2 skulle komma så snart efter, men i sådana saker ha vi tydligen mycket litet att själva bestämma om. Trots förebyggande åtgärder är det nu så igen att jag är illamående och tungsint ibland.

Dock inte att jämföra med hur det var förra gången, nu är det betydligt bättre. Och nu har Kalle gått upp och själv lagat sin frukost om morgnarna i över en månad och även bjudit mig kaffe på sängen, vilket säkert bidrager till att jag nu inte alls har det så svårt som förra gången. Den käre, älskade Kalle, hur gränslöst förstående, god och hjälpsam han är!!! Jag kan inte neka till att jag nu, då jag först fick visshet om mitt tillstånd, blev mycket ledsen. Jag grät, då jag gick hem från doktorn och tänkte på den tid, som låg framför mig. Förra gångens faser stodo alltför livligt framför mig.

Men sedermera har jag lugnat mig betydligt. Kanske är det bäst, som sker. Naturligtvis skulle Toto få en liten bror eller syster och kommer den nu så pass tätt efter, blir det hela nog mycket lättare än om det dröjt många år. Och nog blir det underbart att få ännu en liten varelse att pyssla om och vårda.