Nu skulle vi resa från Leksand. Det var nästan lika tråkigt som att lämna Filipstad. när vi ätit ”dejeuner”, packade vi ränslarna och gingo ner till bryggan för att avresa med ”Gustav Vasa” till insjön. Bertil var nere och vinkade, och var så ledsen för att vi skulle resa. Det var en härlig färd på Dalälven men tyvärr alltför kort. Vi voro snart framme och stego meddetsamma upp på tåget varmed vi skulle resa till Falun, med tre timmars uppehåll i Borlänge. Och nu har jag inget mer att skriva för tillfället, ty jag sitter på tåget nu.
Sedan vi anlänt till Falun gingo vi till Nya hotellet där vi skulle bo. När vi ätit en utmärkt middag bar det i väg till Falu gruva. När jag gick ifrån hotellet inträffade en liten lustig händelse. Jag måste borsta mina kängor innan jag kunde gå och när jag kom ned på gatan voro flickorna försvunna. En ”auto” stod utanför hotellets port, och jag frågade dess chaufför om han sett vart en massa skolflickor tagit vägen. ”Jodå, de voro långt ner på gatan” och så sade han ”stig upp i bilen så får fröken åka!”
Jag klev gladeligen i förstås och flickorna blevo inte lite snopna när jag steg ur automobilen helt nonchalant mitt för näsan på dem. Det var humor.
När vi anlänt till gruvan fingo vi ta på oss de mest vidunderliga dräkter. Först fingo vi vika upp kjolarna till knäna, därefter skulle vi ha på oss hemska, stora, smutsiga och trasiga rockar och flottiga slokhattar. Jag glömmer aldrig den synen, när fröken Palm kom klivande med kjolar till knäna, hjulbent och utstyrd i den förut nämnda habiten. Det var verkligen en syn för gudar.
På samma gång klevo en student och en chalmerist ner i gruvan. Vi voro försedda med lampor och bloss och en gubbe förde oss ner. Det var vådligt intressant att gå ned i den 90 meter djupa gruvan. Än måste vi kröka oss för att komma fram i de låga gångarna, än var det stora höga valv i berget. Men förfärligt smutsigt var det och hur våra skodon sågo ut när vi kommo upp igen vågar jag inte tänka på. Signhild och Lilly B, som ej ville gå ned, hade varit efter en kamera och trots det hällande regnet, knäppte Ebba av oss klädda i våra ljuvliga dräkter. Hoppas att kortet lyckas.
När vi gingo från gruvan gick Ebba, Eleonore och jag på ett kondis och åto bakelser. Sedan skulle flickorna gå till kopparvågen, men jag ville inte gå med för jag hade ont i benet. Jag gick upp på vårt rum i hotellet och spelade lite piano, hörde på musik från hotellets trädgård samt skrev i dagboken. Flickorna kommo snart hem, våta och trötta. Vi gick ner och åt, och därefter skulle vi gå och lägga oss.
Först fick jag massage på mitt onda ben av fröken Almegren. Så togo fröknarna godnatt och gingo in till sig. Men då blev det liv i oss må tro. Vi rusade alla in i det inre rummet där det stod ett piano och spelade och dansade. Jag var iklädd nattlinne, balskor (barbent) och hade flätorna dinglande om axlarna.
Efter en lång stund gick jag in, men de andra stannade kvar. Alldeles som jag krupit ner i sängen kom Palm in. Hon hade tyckt att det varit så ovanligt tyst i det rummet som låg intill deras. Jag låg så skenhelig som om jag legat hela tiden och hon gick in till andra rummet och föste ut hela hopen som skulle ligga i det yttre, och så måste de alla vackert krypa i säng.
