Om jag kallade boken “c:a månadsbok” skulle det verkligen passa bättre än dagbok. Men nu har jag idel glada nyheter att förtälja. Vi ha äntligen lyckats få bostad! Visserligen på landet, men som det är komplett omöjligt att få någonting i staden och svårt i omgivningarna också, äro vi så nöjda och glada ändå. Vi ha från 1 november 1920 – 1 oktober 1921 hyrt en stuga på Lerum. (c:a 2 mil med järnväg från Göteborg). Den ligger riktigt trevligt vid Säveån.

En kvarts promenad från stationen och till sjön Aspen tar det endast 5 minuter vilket ju blir särskilt trevligt till sommaren, då man skall börja bada.

Stugan innehåller 2 rum och kök + en liten tambur i bottenvåningen samt en stor vacker vind med ett inbyggt rum däruppe. Så finns det 2 präktiga murade källarrum och en vedbod. Till våren få vi även disponera en jordbit, om vi önskar. Största olägenheten är avsaknaden av vattenledning. Dricksvatten måste hämtas från stora villan, där ägaren (värden) bor, och tvättvatten o.d. få vi förstås hämta ur ån.

När Kalle och jag voro därute och besågo stugan första gången, blevo vi mycket vänligt mottagna av ägaren, Herr Fröding, och blevo t.o.m. kvarbjudna på middag! Och trots att det var en hel del reflektanter, lyckades jag tjusa till Hr Fröding, så att vi fingo hyra! (Hm)! Först hade vi tänkt att gifta oss i början på december och togo ut lysning, så att igår, söndagen den 7 november, lyste det första gången. Men så kunna ju inte flickorna komma ned både då och till jul, så nu ha vi bestämt, att bröllopet skall stånda å självaste julafton och gästerna bliva förutom hela familjen endast Greta, Tolle, Bruno och Arvid.

Stackars Kalle har över en vecka måst hålla sig inomhus på grund av operation av varbildning innanför högra trumhinnan. Som det skulle varit ytterst tråkigt för honom att vara instängd på sitt inackorderingsställe hela tiden, och som pappa varit borta, inbjödo mamma och jag honom att bli sjukling här, så jag har nu skött om honom med det goda resultatet, att läkningen har gått utmärkt och till doktorns “förvånade” belåtenhet.

Idag har han fått börja arbeta igen. I slutet på förra veckan anlände Adolf till stan i och för vidare befordran till Frankrike och Paris. Jag tror säkert, att om ynglingen ligger i och tar arbetet på fullt allvar, kommer han att slå’ sig fram som porträttmålare.

Nu gäller det förstås för mig att på bästa sätt ordna möbleringsfrågan. Tills vidare skola vi endast möblera de två rummen därnere, Kalles rum och mitt rum. Finansieringen av företaget har Kalle åstadkommit genom ett lån på 5 000 kronor i Lantmannabanken. Som han säkert tror, att hans far snart skall sälja en del skog och så dela ut kosing till barnen, hoppas vi få lånet betalt ganska snart.

Till mitt rum ha vi beställt en riktigt rar liten vit möbel, “Lyran”, hos Jonson & Williamsons. Jag ämnar själv kläda den med ljusblommig gobelin kretonne. För Kalles ottoman ha vi å samma ställe inköpt två synnerligen trevliga överkast i imiterad Kelim. Och nu hålla vi på att kalkylera och fundera ut hur vi bäst skola ordna därute. Rummen äro ju ej så över sig stora, 3.95 x 3.3O meter. Köket är något större. Dit tänkte jag köpa omålad soffa och stolar och så själv lackera det i någon blågrön färg. Och så skall jag ha ett stort slagbord förstås.

Förra söndagen lyste det första gången för Anna-Lisa, så jag, som i ett svagt ögonblick lovat henne att sy en toilettbordsduk åt henne, gnor nu av alla krafter på den, för att bli av med den sedan. Så fort hennes Harald kommer hem från sin långresa i slutet av november, skola de fara till Stockholm och vigas där. Oh, tänk att vara gift med en sjökapten, som är borta minst 9 av årets månader!!