Kära Tolle!
Såsom en kompenasation för alla de brev från Kalle, vilka Du enligt utsago fått försaka för min skull, ämnar jag nu sända Dig några rader i all anspråkslöshet. Vid genomletandet av bokskåpet fann jag häromdagen “A Midsummernigthtsdream”, som jag av misstag fick med mig hit. Jag upprördes av fasa över mitt slarv att ännu ej återsänt boken till dess rätta ägare, och skyndar jag mig nu att gottgöra detsamma. (slarvet nämligen). Sorgligt nog har jag ej hunnit läsa ett dugg.
Hur lever världen med Dig nu för tiden? Följer Du bara med strömmen, eller har Du något särskilt för Dig? Du må tro, att jag arbetar. Mamma och jag gno som vildar (ganska malplacerad jämförelse med avseende på mamma) för att sköta hushållsmaskineriet med all dess matlagning, städning, tvätt, bakning, klädsömnad, strumpstoppning m.m. o.d. etc. och därtill åtskilliga ungar av olika nationaliteter.
Den svenska är givet besvärligast. Men så ha vi två synnerligen livskraftiga representanter för densamma. Familjens hopp, men sorgligt nog hittills allra svartaste får, femtonåringen Harry, skulle med alla sina galenskaper ge anledning till att fylla volymer. Jag nöjer mig med att omtala, att han förutom en ovanligt missljudande målbrottsstämma, som dock ingalunda tycks verka hämmande på hans sång, eller talförmåga, är i besittning av bl.a. en cykel, som alltid är i behov av reparation och på vilken alla slags signalredskap, lånade eller “tillbytta” av kamrater, ständigt omväxla, det ena värre än det andra.
Tro inte, att de användas bara utomhus! Nej då, vår tambur och trapporna tycks även behaga den unge munnen som “resonansbotten”. Så har han rullskridskor, med vilka han gör fruktansvärda, men “tyvärr” höll jag på att säga, alldeles ofarliga kullerbyttor över trösklarna. Att han, till Lillans stora förtret, spolar hockey med hennes bollar i matsalen och på andra ställen, helst där några kristallpjäser o.d. förekomma, är ju helt naturligt. Läxor tycks han aldrig ha några. Och om jag med schemats hjälp lyckats upptäcka några, så kan han dem naturligtvis “för dom har vi haft förut”. Ja den, må Du tro, är dyrbar!
Lillan är ju i någon mån bättre. Fast fasligt odygdig. Sista tiden ha de fått dille på schack, vilka matcher dock regelbundet upplöses i högljudda gräl och ej sällan handgripligheter. Och alltid är det “den andres” fel förstås.
Lilla österrikiska Emy är välgörande snäll och lydig. Hon talar ännu ej någon egentlig svenska, utan vi försöka åstadkomma tyska. Men, Du milda, vad jag legat av mig i det ämnet! Emy har ohejdat roligt åt mina förtvivlade ansträngningar att undvika alltför grova bockar. Häromdagen blamerade jag mig till den grad, ett jag gav henne “einen Kopf, wenn sie sollte Kaffee trinken.” Oj, oj! Men det var ju bara i hastigheten förstås.
Det förundrar Dig väl inte nämnvärt att Kalle och jag träffas varje dag. Nu måste vi ta skadan igen för en massa förlorad tid! Men när han är här, får han helt snällt sitta och konversera med mamma och pappa, medan jag oavbrutet broderar på mina gardiner, hela tiden. (Hm). Han har emellertid redan visat oroande tendenser att övergiva mig, rätt som det är. Jag vet inte, om Du hört, att han nu övergått från industrien till fisket.
Kan nu aldrig öppna munnen utan att förvåna en häpnande omgivning med hur många tunnor sill det fiskades där och där, då och då, och dessutom överhopa oss med de besynnerligaste namn på en massa gamla fiskgrunkor o.d. Min stående fråga är hur många metkrokar han nu fått ihop, vilken vänlig fråga dock bemötas med föraktfull tystnad.
Men för att återgå till hur han då och då ger sig iväg från mig, var han strax efter min hitkomst en vecka i Smögen och samlade ihop en massa skrä… nej, jag menar högst intressanta museiföremål. Varibland även för egen del, en gammal flintlåsbösse, som ju egentligen ej kan räknas till fisket.
Och nu är han helt ogenerat i Köpenhamn och vräker sig på utställningens bekostnad under förevändning att besöka en synnerligen instruktiv fiskeriutställning därstädes. Igår fick jag ett kort från “Wivels” och på detsamma förekom bl.a. även ett s.k. nubbeglas, så man kan ju förstå, vad de (han har ett par likasinnade i sällskap) egentligen ha för sig!
Så skall han den 3:dje maj till Östersund och “vände härjedalinger”. Är det inte höjden! Vara borta just den vackraste vårtiden, då vi skulle gått och svärmat i parkerna! Oh, vilket öde!! Och när han så återkommer från “fältet”, skall han väl till Shetlandsöarna och meta torsk e.d. Du ser, vilken hårt prövad kvinna jag är.
Nej, kära Du, jag tar väl dö’ på Dej genom min fruktansvärda svada! Och så kallar middagen. Hälsa familjen Eriksson och Din syster så mycket, ävenså Rut, om Du träffar henne!
Din tillgivna väninna Judit.
