Aldrig ä’ de’ annat än måndag”. Det var Elsas och mitt valspråk, när vi kamperade tillsamman på Engelbrektsgatan och sömniga, olustiga och måndagsslöa knogade iväg till arbetet på morron. Och jag tror jag fortfarande håller på den satsen. Det är rent av fruktansvärt hur veckorna slänger iväg.

Imorgon kommer Rut hem från sin treveckorssemester! Det skall allt bli roligt att få henne hit igen, trots att det är mycket skönt att vara ensam ibland. Och när Kalle var häruppe nu senast, var det allt ljuvligt att vi fingo vara på tu man hand så mycket. Men när man går här ensam hela eftermiddagen har man så många tillfällen att gräva ner sig i sorg och saknad och tunga tankar.

Min snälla dagbok, på sista tiden har jag allt behandlat Dig riktigt styvmoderligt. Nästan aldrig har jag något roligt och piggt att tala om för Dig, när jag någon gång pratar med Dig, utan det blir alltid några tragiska utgjutelser. Men Du kan väl förstå, snälla Du, att det är hemskt tråkigt att så gott som alltid leva skiljd från den man har kär. Han är ju mitt stora intresse i livet. Alla mina bästa tankar och önskningar röra sig om honom. Och det är så svårt att inte få ge uttryck åt sina känslor i handling och talade ord, utan uteslutande vara hänvisad till brev.

Dock – det är väl ödets mening att det skall vara så, och nu skall jag försöka bättra mig och lägga band på min trängtan och tala om roliga saker istället för att sörja och sucka.

Förra veckan frossade jag ordentligt i violinmusik. På onsdag hörde jag favoriten sen i våras. Han spelade ju hänförande, men den där vilda begeistringen som förra gången lyckades han nu inte uppväcka hos mig. Bifallet var fullkomligt frenetiskt förstås.

På torsdag var Maja och jag och hörde Ibolyka Gyarfas, en 18-årig ungerska, ny för Sverige. Det var synd, att hon skulle komma så omedelbart efter Vecsey, nu fördunklades hon nog av hans alltför nyss utstrålande glans. Men hon hade en utmärkt vacker stråkföring och synnerligen god teknik, för att inte vara äldre. Och som en musikrescensent skrev “En djup och klangfull ton, särskilt på g-strängen”.

Efter koncertens slut följde jag på Majas inbjudan henne hem och drack kaffe. De ha lyckats hyra en riktigt trevlig dublett med tambur och gas o.s.v. långt upp på Birger Jarlsgatan. Och där residera nu Maja, flickorna Grafström och en fjärde Arvikatös, Astrid Landgren.

På Fredag var jag mycket flitig med ett par pyjamas, men kunde omöjligt få ärmarna att sitta ordentligt, så det måste Rut hjälpa mig med, när hon kommer. Och på lördag och – oh fasa söndag – sydde jag ett linne.

På söndag låg jag förresten ända till klockan 1 och läste om prinsar och hertigar och allt möjligt av Nataly von Eschstruth. Och dom fick varandra och allt blev frid och försoning i 25-öresboken. Sen tillbringade jag en slö dag. Frampå kvällen fick jag lust att gå på bio, och ringde helt ogenerat upp Tolle och frågade, om han skulle gå med.

Han ringer ju upp mig alltsomoftast. Jo då, gärna “je’ kommer som ett skott och hämtar Dig.” Och vi va’ på Auditorium och såg “En pojke med järnnävar” där dom boxades alldeles vilt. Hälften av publiken utgjordes av småpojkar, som vilda av förtjusning applåderade av alla krafter, när hjälten efter en spännande kamp, segrade. De’ va’ riktigt skojigt förresten. sen skulle vi in på något konditori för att dricka té. Feiths vid Sveavägen – fullsatt, Feiths vid Drottninggatan – fullsatt. “Café Rouge”
– fullsatt. Men vi hade gett oss den lede på att vi skulle ha té, och hamnade slutligen på automaten “S:t Erik”, där vi fingo vad vi önskade åtminstone vad kvantiteten anbelangar, kvaliteten var ganska tvivelaktig.

Idag har jag varit mycket flitig. Städat och piskat mattor och tvättat två blusar, vilket senare mina arma händer bära tydligt vittne om.

Nej, nu får de’ allt räcka för denna gång.