Har just avfattat följande brev till Kalle:
Käraste min!
Nu skall jag försöka samla tankarna och skriva till Dig. Orsaken att jag behöver försöka denna i och för sig angenäma sysselsättning är att Rut håller på att misshandla det arma pianot så en döv skulle kunna höra det. Och jag vill inte be henne hålla tyst för då blir hon stött. Och då ä´ de´ inge´ roligt längre.
Idag regnar det. Sålunda måste man hålla sig inomhus. (Om jag just nu hade ”Honolulus” kompositör här skulle jag mörda honom)!!! Och nog finns det sysselsättning alltid. Fullt upp med städning, sömnad, brevskrivning, etc. Men kan du tänka dig: jag har inte den ringaste lust att göra något av ovan nämnda lovvärda företag. Utan skulle helst av allt vilja slå till Rut, så hon ramlar från pianot (jag SKA söka upp honom och mörda honom!!), och sen slänga mig på soffan och skrika och sparka. För att det är så oerhört, gränslöst tråkigt. För att du inte är här! Usch, vad jag hatar dig för att du inte är här!
Av ovanstående framgår med all önskvärd tydlighet att jag är på mycket dåligt humör. Vilket är synnerligen förkastligt. Men Du kan ändå vara mycket stolt över Din fästmö, för att hon inte slungar bläckhornet i huvudet på Rut, utan tiger och lider.
Nu skall jag försöka vara på bättre humör på denna sidan. Har idag varit i cirka fem sex möbelaffärer och frågat efter kataloger. Finns inga på något ställe. De bara hänvisar till sina utställningar, dom …
Jag har föresatt mig att aldrig svära mer. Åtminstone inte i brev. Så frågade jag efter priserna på t.ex ett herrumsmöblemang. Bokhylla, skrivbord, två fåtöljer, fyra stolar, och ett bord framför en soffa. Utfört i ek med gobelintyg.
”Ja, det växlar sådär mellan 2 100 och 3000 kronor”. ”Tack”, sa jag varefter jag gick ut på gatan och svimmade. Efter uppvaknandet tänkte jag gå in i en annan affär och fråga på en björkmöbel. Men jag vågade inte.
Tror du vi får råd att gifta oss eventuellt cirka 1925? Då är jag en tjusande tärna på 30 vårar. Men Du är alldeles lagom giftasgammal, det vill säga, låt mig se, 27 + 6 = 33. Så då föreslår jag, att du med en lämplig förevändning bryter förlovningen med undertecknad (de´ kanske förresten är avklarat redan!) sträcker upp Dig i galauniform, anlägger det förbindligt goaste sätt och går upp och anhåller om den unga (18 år) sköna dotterns till någon rik pamps hand.
Sedan sköter gubben om affärerna och du och dottern lever lyckliga och glada tills ni dör.
Jag lovar att inte besvära Dig eller henne med anonyma brev eller dylikt, där jag vandrar min lugna trygga väg mot den i Skandia vinkande pensionen. (fyllda 60 år). Oh nej, nu nekar till och med min vilda fantasi att göra tjänst längre. Jag föreslår istället att vi inte bryr oss om några möbler. Du får en turistsäng, en rakspegel, ett träbord (omålat) och en stol och jag får detsamma med den skillnaden dock, att jag vill ha en STOR spegel plus en nackspegel. Ä´ Du me´?
De´ ä´ inte jag. Ja´ VILL ha möbler. Hur ska vi då göra? Begå ett bankrån? Resa till Klondyke och gräva guld?? Upptäcka en hittills obekant farbror som just dragit sina sista andetag och till oss testamenterat hela sin efterlämnade förmögenhet, uppgående till kronor 4 073 648 :93???? (De där 73 648 och 93 ger vi till någon fatti´ )!
Nej de´ går inte. De´ va´ hemskt va´ jag är lite pålitlig idag. Äsch, de´ ä´ ju sant. I min före detta sparbanksbok vilar ju den premieobligation som den 28 dennes i ett slag förvandlar oss till kapitalister!
Men ack, i min hjärna har på sista tiden insmygit sig det hemska medvetandet att det finnes möjlighet, visserligen mycket liten men dock, att vi inte få de 300.000. Tänk! Ser Du, jag är alltid beredd på det värsta. Oh guskelov, nu slutade Rut!! Vilken oerhörd lisa! Jag känner mig genast bättre. Allvarligt talat, så tycker jag det är förfärligt svårt att behandla bosättningsfrågan i brev. I all synnerhet som vi ju inte har kommit till något resultat om hur vi egentligen skall ha det. När Du nu kommer upp, få vi ta itu på skarpen med den frågan, så att vi sedan ha bestämda riktlinjer att gå efter.
Du må tro att jag är stolt över att Du blivit sån pamp bland de andra “kurrarna” därnere. De’ä’ bra, stå på Dig Kalle!! De’ ä’ de’ enda sättet att komma nånstans här i världen. Vart sjutton (aj, de’ va’ nära…) kommer man, om man sitter stilla i en vrå och ser fåraktig ut och säger “ja och amen” till allting!?
Men de ska’ jag be att få säga Dig, att när om vi ett par år skola skiljas, sa tar jag ungen. (Mer än en finns det säkert inte – knappt de’!) Var lugn för det! Om jag också skulle enlevera´n. Och sen skall jag förstås uppfostra honom i det blindaste hat mot sitt odjur till fader! De’ ska allt vara en regnig lördag eftermiddag, som man skall kunna sitta och dilla så här!
Anhålles, att Du borteliminerar alla fånigheter ur detta brev och sedan multiplicerar ev. trevligheter med 73.5, så får Du ungefär andemeningen. Och så lägg till en rikedom av s.k. kyssar (Gräsligt banalt ord). Mycke lidelsefulla och långa och hårda och oändligt angenäma. Och tänk i nåder på mig, för jag har ont i huvet, å så regnar de´, å så ä’ Du inte här. Ä’ så har Rut spelat “Honolulu” och hon tryckte på pedalen hela tiden. Fortepedalen!
Detta är skrivet av en martyr.
