Nog är det välan höjden i alla fall att ha haft med sig dagboken på semestern och inte skrivit ett ord! Utan först nu ämnar jag försöka att skildra mina upplevelser under den ljuvliga tiden 28 juni till 13 juli 1919.
Hela lördag eftermiddag, då jag skulle ge mig iväg, ösregnade det, så det första jag måste göra på hemvägen från Skandia var att köpa ett paraply. Mitt gamla försvann nämligen spårlöst en gång då jag glömde det kvar på Sidenhuset. En hel massa ärenden hade jag att uträtta, så jag var alldeles utpumpad, då jag vid 6-tiden flåsande och överlastad med paket anlände hem.
Rut och Tolle följde mig till stationen, och under formligt hällregn lämnade jag staden för att ånga mot nya, underbara öden.
Tiden kröp gräsligt sakta fram till klockan 3, då jag äntligen fick skåda Kalle, min egen kära Kalle, i Laxå. Han hade sällskap med Oskar, som kom från Sävsjö. Stackars Oskar! Kalle hade förut förberett mig på, att Oskars grymma öde skulle nog komma att kasta en skugga över vår vistelse uppe i Värmland. Och intet under! Just efter att ha genom oförtrutet arbete och energi uppnått en nog så bra ställning i en skeppsredarefirma i Göteborg, fick han spanska sjukan och så lunginflammation och lungtuberkulos. Han hade vistats en tid på Sävsjö, och skulle nu få tillbringa sommaren tillsammans med sin fru, Elvine, och sina små flickor, Bibbi och Margareta, hemma i Växvik. Visserligen har doktorn konstaterat stadig förbättring, men inför ett sådant fall står man ju alltid tveksam. Det kan gå bra, men det går oftare hastigt mot slutet.
Vi hälsade emellertid på det hjärtligaste på varandra, och sedan Kalle och jag ordnat det så bekvämt som möjligt åt Oskar, drogo vi oss tillbaka ut i korridoren, där vi tittade på varandra och talade om att vi hade alla ingen lust att “slå upp” ännu. Och så utöste vi vår vredes skålar över ett par individer, som helt ofinkänsligt sutto och stirrade ut i korridoren.
På Arvika torg väntade oss stadens bil, en liten ynklig stackare, som sannerligen inte såg något ut för världen. Men när han väl kom igång, fingo vi riktig respekt för den, ty den susade iväg med en väldig fart, och tog de branta backarna som ett inte. Vilken bedårande färd det var! De fagra nejderna lågo så daggfriska och rena efter regnet: än susade vi fram genom kåddoftande furuskog, än glittrade ett vattendrag mellan björkstammarna, och upp och ner bar det längs klövervallar och nyslagna fält, varifrån steg den ljuvligaste vällukt.
Då vi kommo till Sulvik, var det första jag såg flaggorna i topp hos Boudins. Nog hade jag trott att vi skulle stanna och hälsa, men som varken Kalle eller Oskar sade något om det, antog jag, att det för Oskars skull vore bäst att komma hem så fort som möjligt. Så vi vinkade bara åt pappa och Harry, som uppenbarade sig vid grinden.
Ju högre upp vi nu kommo mot Växvik, ju vackrare blev naturen. Ränken låg så lugn och klar i morgonljuset och speglade strändernas fält och skogar. Här och var vandrade några kossor stillsamt och söndagsslöa ut på betet. Vid en grind stod en lugn och sävlig bondgubbe, som vid åsynen av oss kom fram, bilen stannade, han klev upp, tittade på oss ett slag.
Så fortsatte bilen och äntligen kläckte Kalle ur sig: “Detta är far”, varpå jag fattade gubbens hand, skakade den eftertryckligt och sade “Goddag”. Enkelt och flärdfritt. Så stannade vi utanför grinden till en förtjusande vit stuga med ett högt fritt läge på en höjd ovanför Ränken. Kalles hem! Och nu blev det ett hälsande och välkomnande av mor och Adolf, Elvine och småttingarna. Lilla mor, eller farmor, som även jag snart kom att kalla henne, är så rar och vänlig, så rent av rörande välvillig. Som Kalle förut talat om: “typen för en bondhustru, som hela sitt liv slitit och trälat för hus och hem, man och barn”.
