Fjorton dagar sedan jag sist skrev! Och vilken sorglig tid har inte dessa fjorton dagar varit. Sist jag skrev, hade jag bara roliga saker att tala om – men nu!!
Tänk dig, att två av de herrar jag var tillsammans med på Skandiabalen äro döda!! Och två flickor äro mycket, mycket sjuka. De förkylde sig antagligen alla på festen, fingo Spanska sjukan och… Oh, det är så beklämmande hemskt att tänka på det! En sådan tryckt stämning, så mycket tårar och ängsliga samtal nere i Skandia.
Magister Lindén dog först. Du vet den där unge, store och ståtliga herrn, som du tyckte såg så bra ut, då du var uppe på Skandia och hämtade mig en gång. Hans gamla mor hade kommit upp från Motala för att vårda honom, blev smittad och ligger nu för döden. Det skulle förresten vara det bästa, om hon finge dö. Sedan en son försvunnit i Tyskland under kriget, var Gösta Lindén hennes enda barn, som försörjde henne helt och hållet. Tänk, vad hon nu skulle få utstå, om hon bleve frisk!!
Idag var begravningen, och nästan hela livbyråns personal samt alla Skandias direktörer och chefer voro närvarande. Kyrkoherde Bengtsson jordfäste och höll ett rörande, kort tal och sedan talade dr. Sjögren så vackert om den dödes levnad, och kandidat Stenström sade farväl med några verser. Det var en synnerligen gripande akt, det fanns inte många, vars ögon voro torra.
Ack, jag har så gränslöst svårt att sätta mig in i den tanken, att magister Lindén inte finns mer!! Så reste ju Naemi ifrån mig på tisdag morgon. Det är klart, att vi båda försökte vara glada i avskedets stund, men Du må tro, att det kändes tomt och konstigt, när jag kom hem på middagarna och fick gå här i min ensamhet och laga lite mat åt mig. Och om kvällarna och morgnarna sen, att inte ha någon att tala med. Vi ha ju alltid kommit så bra överens också, och Naemi har alltid varit så snäll och bussig på alla sätt, så bättre kamrat kan jag aldrig få. Du får det allt svårt när Du kommer hit, om du vill försöka att riktigt ersätta henne.
Ja, så gick jag här hela tisdag och onsdag och hade det så sorgligt både i Skandia och härhemma. Och på onsdag kväll, eller rättare sagt natt, råkade jag ut för något alldeles förfärligt. På kvällen gick jag på “Gymnos” sammanträde, och där gick det sannerligen livligt till, så jag blev lite’ uppiggad. Bl.a. blev jag invald i kommittén för anskaffande av en sportstuga åt klubben och så blevo vi damer presenterade för löjtnant Hemberg, den nya manliga ledaren. Tänk att Granfelt nu är förlovad med en fröken Holmström, som vi ett tag hade i gymnastiken! Ja, måtte de bli lyckliga. Det var en tid, som vi svärmade lite smått för varandra, Granfelt och jag, men den förefaller mig så oändligt avlägsen.
Emellertid: Då jag, följd av Maja Johansson, på hemvägen hunnit ända till Fleminggatan upptäckte jag, att jag glömt min väska! Vi rusade tillbaks till Lantbruksakademien vid Mäster Samuelssonsgatan, där sammanträdet avhållits. Sent omsider fingo vi tag i vaktmästarn, som mycket riktigt hört talas om en upphittad väska, men den hade en av damerna tagit med sig – Men vem??! Där stod jag alldeles handfallen, hur skulle jag nu ta mig in, med nycklarna i väskan!!
“Dom talade om att gå till Kastenhof och supera” tyckte vaktmästarn vid åsynen av min förtvivlade min – Vi rusade dit och lyckades där leta upp ett halvtjog av herrarna. Jag fick gå fram till dem och höra efter. Nej, de hade ingen väska, men Karin hade den, sade Herr Bergsten, så nu får väl fröken gå hem till mitt och vänta på henne.
Så fingo vi rusa i väg längst ut till Birger Jarlsgatan 123 och satt där och väntade på Karin. Klockan kvart över ett kom hon – utan väskan! Den hade hon lämnat Lisa Nylén. Ja, jag måste förstås rusa iväg igen, denna gång till Norrlandsgatan, där jag då äntligen fick min väska. Och nu måste jag alldeles ensam gå hem mitt i natten.
Blev tilltalad flera gånger förstås, men det var ju inget att fästa sig vid. Men – då jag äntligen kommit hem, åkt upp i hissen, låst upp dörren och just stigit in, kommer en karl framrusande och sätter foten emellan, så jag inte kan stänga!! En liten, äcklig typ, som jag blir illamående vid blotta tanken på. “Låt mig få följa med in fröken för 50 kr”, tyckte den uslingen. Först stod jag alldeles handfallen, sen blev jag kall av vrede och sade naturligtvis till honom att genast avlägsna sig. Nej då, han började rycka och dra i dörren! Då blev jag så ond att jag sparkade och slog honom av alla krafter.
Men det brydde han sig inte om det minsta, utan fortsatte att slita i dörren. Och då, rätt som det var – slocknade ljuset, och människan hugger tag om livet på mig!! Då rusade jag ut på farstun. Min enda tanke var, att han inte Fick komma in i rummet, för då hade jag ju inte kunnat få ut honom. Jag lyckades treva mig fram och tända ljuset, och sen slog jag till den uslingen för bröstet, allt jag orkade, så han ramlade 5 – 6 steg bakåt. Under tiden skyndade jag mig in och lyckades få igen dörren så pass att han inte kunde få foten emellan. Men han hade huggit tag i låset och drog och slet, och jag drog från mitt håll och förmådde verkligen få igen dörren så pass, att jag kunde låsa. Och sen sjönk jag ihop under en förfärlig hjärtklappning. Oh, hur rädd jag var. Låg och skakade hela natten sedan.
Då jag kom ner i Skandia, såg jag så förstörd ut, att alla frågade vad det var med mig. Och gåvo sig “levandes över” då de fingo höra sammanhanget förstås. Just den dagen hade vi länge förberett oss på att fira “allmän namnsdag” i vårt matlag. Dagens namn var Joakim. Vi hade alla med oss de härligaste bakverk, sockerkaka, pepparkaka, fint vetebröd, tårta och småkakor och uppväckte allmän avundsjuka vid borden runtom, men det kunde ju inte bli någon glad stämning, under de sorgerliga förhållandena därnere.
Samma dag dog en ung herre Roggen, som också varit med på festen och på söndag följde honom hans fästmö, Hertha Falk, en förtjusande rar flicka på “brand”, 21 år gammal. Hennes far hade dött på lördag.
Oh, är det inte förfärligt! Nej, jag vill inte skriva mer om detta sorgliga, utan slutar för denna gång.
