Rut, jag är alldeles förtvivlad över, hur fort tiden går!! Att tänka sig, att jag snart måste fira min 24 födelsedag. Hu, det är riktigt ängsligt! Men, man får väl trösta sig med, att “i anden” kan man känna sig ung ännu mycket länge.
Nu måste jag berätta för dig om den härliga skidtur vi under helgen företagit. Vi – det är Elin Berg och jag. På lördag eftermiddagen togo vi tåget till Märsta på Upplandsbanan. Där spände vi skidorna på oss och satte kurs på Sigtuna. I stan var det nästan tö, när vi debarkerede, men här var det fint före. Allt skulle varit skön om vi inte haft de otäcka ryggsäckarna att knoga på. Vi voro alldeles ovana vid det ser du.
Dock, det gick, fastän vi hunno inte fram till Sigtuna förrän det var alldeles mörkt. Du må tro det var spännande att susa nerför långa, krokiga backar i mörkret, där i varje krök en kullerbytta låg på lur. Men nix, inga kullerbyttor för oss!
En synnerligen angenäm syn var det, då vi i en krökning av vägen, såg den lilla staden ligga som ett halvmånformigt juvelsmycke i dunklet nedanför oss. Nu ledde jag, som förut varit i staden, färden rakt på Stadshotellet, där vi beställt rum. Som Du nog kan tänka dig var det just ingen otrevlig känsla att få sparka av sig de våta skidkängorna och raggarna och sätta på sig torra strumpor och skor. Och sedan vräka sig i en ljuvlig korgstol med saftiga apelsiner och behagliga “Stolen deeds” inom lagom räckhåll. Sedan intogo vi en bastant supé, utmärkt smörgåsbord, biff med lök och té och smörgåsar. Ingen hade haft tid att äta middag, ser du.
Efter maten letade vi reda på ett piano i en stor danssal och här spelade jag nu en massa bitar. I rummet bredvid dvaldes ett par herrar, som ideligen kikade in till oss och slutligen lyckades få samtal igång. Det var en ung, herr Boman, och en äldre, disponent Jonsson. Då de fingo höra våra planer på att fara till Skokloster, tyckte de det var ett vådligt företag. Herr Boman erbjöd sig att försöka skaffa en häst, så vi kunde få tolka den första milen åtminstone. Vidare utbad han sig den ynnesten att följande dag få bli vår ciceron, då vi skulle bese “världsmetropolen” ( 690 själar). Och sen drogo vi oss tillbaka till vårt rum.
Alldeles härliga sängar hade vi, och det dröjde inte så värst länge, förrän vi ljuvt vilade i Morphei armar. Redan klockan 7 följande morgon voro vi uppe, ty klockan 8 skulle vi träffa herr Boman utanför. Och precis på slaget befunno vi oss där spejande och spanande efter samme herre, som emellertid visade sig obefintlig. Antingen han nu helt plötsligt fått “spanskan” eller försovit sig eller helt enkelt “gett sjutton” i oss det vet – ja, vi visste det inte.
Men inte va’ vi lessna för de’ inte! Vi traskade på egen fot omkring från S:t Per, en ganska stor ruin med ett högt fyrkantigt torn, till S:t Lars. Av denna återstår endast en vägg, som ligger i trädgården till en idiotanstalt eller något sånt där. Och som vi fruktade, att helt oförhappandes bli störda i våra “fornforskningar” av någon vildsint individ med rullande ögon, håret på ända och en blodig yxa i högsta hugg (för man vet ju aldrig, vad sådana där kan finna på) tittade vi blott helt flyktigt över staketet på väggen och fortsatte till S:t Olof, som ligger på kyrkogården. Denna ruin är också ganska stor med tjocka, tjocka väggar, smala, smala portar och små, små gluggar till fönstren. Dessa kloster och kyrkor tjänade ju också lika mycket till fästningar och skydd mot fiender som till helgedom.
Strax intill ligger S:ta Maria, som är betydligt mycket restaurerad och användes till kyrka. Den var stängd förstås, men genom en glugg, som vi kikade ner i, upptäckte vi en karl, som höll på att elda i en stor ugn, och denna anropade vi om bistånd att få komma in. Jo då, det gick fint och därinne beskådade vi gamla gravmurar, epitaf ( vad i friden är det för något?), vapensköldar, tavlor etc. Och sedan hastade vi till hotellet för att äta frukost, varefter vi omedelbart gåvo oss av. Först packade vi dock ihop alla “nattmojänger” skor etc. som vi inte mer behövde, i en ryggsäck, och bad uppassaren att skicka den till Stockholm.
Det var ett bra och trevligt hotell, men du milde, så dyrt! Det tog ett bra hål i våra “självförsörjande-kvinnors-kassa” att betala räkningen. Men det hade nyss varit den första och då så…
Innan vi gav oss av tog Elin en plåt på mig med S:t per som bakgrund, och sen rände vi åstad bortigenom. Då vi kommit en bra bit, måste vi vid studerandet av kartan till vår fasa konstatera, att vi voro på en avväg. Den utmynnade dock efter en stor sväng på den rätta vägen, så vi fortsatte. Kommo så om en stund till en korsväg. “Här är väl den rätta vägen” tyckte jag, “så nu tar vi väl av åt vänster”. Nej, Elin trodde inte att vi redan kunde ha uppnått stora vägen, så vi knogade fortfarande åt höger. Snart komme vi till en lång, härlig nerförsbacke, där det gick med våldsam fart. “Sådana här skulle det finnas många”, tyckte vi. Och då vi svängde om en dunge vid backens slut, skådade vårt häpna öga – S:t Per med Sigtuna i bakgrunden? Tablå.
“Aj, vi skulle allt ha tagit av till höger, där som du sa’ ändå,” yttrade sig till sist Elin. Ja, det var inget annat att göra, än att vända och stånkande, pustande och småsvärande knoga upp för den där långa backen. Men nu önskade vi inte att det skulle finnas många sådana.
Nu voro vi emellertid på rätt stråt och passerade Billby, där vi fingo vatten, svängde vid Bremö av åt höger och tog sen av rätt ner mot Sköfjärden. Sista biten sneddade vi rakt genom småskogen, där det gick med en väldig fart mellan buskar, träd, stenar och förrädiska gropar. Rätt som det var låg Elin där, och strax efter stannade min ena skida mot en sten, under det att jag med den andra fortsatte framåt – och nedåt. Men sen gick det utan vidare äventyr ned till stranden där vårt tjusta öga skådade fjärdens vida, snöbetäckta isfält och det ståtliga Skokloster i bakgrunden.
Nu togo vi upp ett spår över isen rakt på slottet, ett stycke på cirka en halvmil. Underbart nog hade vi medvind, så det fick galant. “Maran” knogade vi på nu på var sin halvtimma. Och alltemellanåt förfriskade vi oss med apelsiner och karameller. Vi voro verkligen stolta, då vi vid ett-tiden bestego stranden nedanför slottet. Nu hade vi då nått färdens mål trots alla huvudskakningar och betänksamma “undrar-just-hur-det-kommer-att-avlöpa” miner hos dem, som hört talas om vår tilltänkta utflykt. En mil hade vi knogat från Märsta till Sigtuna, och nu två mil från Sigtuna till Skokloster. Det kändes allt skönt att få sjunka ner på en bänk inne i slottets stora hall och börja rota i ryggsäcken efter diverse ätbart- och rökbart.
Egentligen är slottet stängt om vintern, men vi hade den stora turen att “Rustmästarn” just var tillstädes och trots att han nyss visat omkring en skara byxklädda damer, dock gav vika för våra böner och började om med oss. Men oh, så kallt det var! Huttrande och småhoppande, med rinnande rödblanka näsor och händerna begravda i fickornas djup, beundrade vi de vackraste tavlor och gyllenläderstapeter, takmålningar och broderade möbeltyger. Här fanns underbart väl bibehållna gobelänger med klara, vackra färger, glittrande kristallkronor, det dyrbaraste kinesiska, sachsiska och holländska gamla porslin, varav blott en liten pjäs skulle betalas med tusentals kronor.
Väldiga skåp omväxlande med sirliga rococobyråer och stelbenta empirmöbler, härliga venetianska speglar återgav prakten av pärlemor och elfenbensinlagda bord och skåp. I ett skåp förvarades bland andra pjäser den ring, Gustav Adolf gav Ebba Brahe vid deras förlovning, en jättestor oregelbunden oval rubin med en krans av diamanter. Vidare Gustav Adolfs börs, Marie Antoinettes guldinlagda bläckhorn, en kniv, som tillhört Gustav Wasa etc.
Av slottets grundläggare, greve Carl Gustav Wrangel, funnos flera porträtt och på alla var han lika fet, ful och rödbrusig. Efter hans död övergick slottet i mågen, greve Nils Brahes ägo och har allt sedan dess varit fideikomiss inom Braheska ätten.
Konterfej funnos väl av dem alla, men vackrast och ståtligast var Magnus Brahe, Carl XIV Johans gunstling. Nu utslocknar emellertid den Braheska ätten på manssidan i och med nuvarande ägaren av slottet, Per Brahe, som inte har någon manlig arvvinge. Det är riktigt tragiskt att de där gamla, gamla finaätterna ska dö ut.
Men låtom oss fortsätta att huttra omkring och vända våra rödblanka näsor konstskatter, den ena vackrare och dyrbarare än den andra. Högst upp rustkammaren med en vapensamling om c:a 2000 föremål. Den lär vara Europas största. Och vilka vapen! Från urgamla tunga, tunga bössor med 2 meter långa pipor till de smäckraste gevär med guld, silver, pärlemor och elfenbensinläggningar. En värja var alldeles enastående vacker med ett fäste av rent guld, inlagt med briljanter och i fästets knopp en jättestor blixtrnnde solitär.
Det är omöjligt att beskriva ons en ringa bråkdel av alla dessa ovärdeliga skatter, så vi övergå väl till avfärden. Vi la’ iväg med en hisklig fart över isen för att få blodomloppet igång i våra stelnade lemmar. Och då vi uppnådde stranden, där vägen mot Knivsta tog vid, hade vi redan fått upp kroppsvärmen till något så när normal. Det var en härlig väg vi nu befunno oss på. Utmärkt före, och runt omkring skogen så tyst och vit och vacker. Här togo vi ett par plåtar.
Förbi Vasslunda skidade vi en genväg ned mot Knivsta station. (Aven på Uppsalabanan). Solen, som förut hela dagen dolt sig bakom molnen, tittade nu fram ett litet tag och sände en knippa rött ljus över snön. Vilken härlig syn! Strax innan vi kommo till stationen skulle vi krångla oss över ett djupt, brett dike med den påföljd att jag med skidor, ryggsäck, stavar och allt i ett kaotiskt virrvarr gick till vila i dikets botten. När jag någorlunda rett ut härvan, hade förstås bägge bindningarna gått upp, så jag skickade skidorna och det andra “mojet” upp före och skulle så själv kravla efter. Men för varje steg sjönk jag ned till ovanför knät, så det tog en rundlig tid, innan Elin fick se min ansträngda fysionomi dyka upp ovanför dikets kant.
Det var den sista strapatsen, sen voro vi strax framme vid Knivsta. Sedan vi köpt biljett och telefonledes meddelade de hemmavarande att vi fortfarande voro vid liv, gav vi oss ut på spaning efter något caféartat. Och si – våra ögon möttes nästan genast av Café, sirligt målat på ett fönster. Vi slank in förstås, men vi höll på att slinka ut igen, trots vår kaffetörst. Därinne stod nämligen luften tjock av dålig tobaksrök och runt ett bord mitt på det smutsiga golvet, sutto en massa ynglingar, spottande, skrikande och svärande. Vi togo emellertid mod till oss och frågade något, som påminde om en uppasserska om det inte fanns något annat rum. Jo, vi kunde få sitta i familjens privata rum.
Och där serverades oss vid ett med en utsliten vaxduk försett bord, gott kaffe och vetebröd. Men Du milde, ett sådant rum!!! Väggarna fulla av flottfläckar, gardinerna smutsiga så att den ursprungliga färgen knappast syntes. Inte två stolar voro lika, en av dem hade sitsen utslagen. En så´n där riktigt genomtarvlig brunbetsad skänk stod i ett hörn och de andra upptogos av diverse uppbäddade sängar. Det ville allt till att vara hungrig För att kunna äta i den omgivningen. Men det gick det också. Och snart sutto vi på tåget och ångade åter till staden, och tö och slask igen. Usch!!!
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer. Om du nu har aldrig så lite fantasi, kan du väl själv göra färden med oss, över isfälten genom täta susande skogsdungar och längs de snöiga fälten med blånande berg och trädtoppar i bakgrunden.
Gör det, och njut, som vi!
