Liebe Alma
Sie haben nun ganz lange Zeit auf Brief von mir erwarten mussen. Nicht war, Sie sind viel böse auf mich? Ach, aber ich habe doch gar keine Zeit zum schreiben übrig gehabt – Nein, låtom oss återgå till “ärans och hjältarnas språk”.

Orsaken, varför jag vid “starten” var så “disk” av mig, är att jag för närvarande håller på att plöja igenom en “disk” bok ” Die Sonne von S:t Moritz” av en gubbe som heter (eller hette) Höcker. Och strax förut har jag läst “Der Adjutant” av Rudolf Herzog.

Måste ha lite motvikt mot alla engelska romaner jag slukar, förstår du. Det är riktigt intressant förresten, och det är underbart, hur bra man kommer ihåg det gamla hederliga språket från skolan. Jag behöver knappast “slå upp” ett enda ord. Och även om jag skulle behöva det, gör jag det inte av det enkla skälet, att jag inte har något tyskt lexikon!

Egentligen borde jag nu vara ett rov för åtminstone lindriga samvetskval, eftersom jag både i fredags och lördags helt enkelt “skolkade” från Skandia. Blev så gräsligt uttråkad på allt knoget därnere, att jag istället tog med mig lite’ arbete hem, och tillbrakte två härliga dagar under förebärande av huvudvärk och dålig sömn på grund av överansträngning. Vilket delvis var sanning.

Och vet du vad jag har gjort!!!. Du har nog i “Filmen” läst om dess stora pristävlan “Vill Ni bli filmskâdespelerska”, eller hur? Och kanske rent av funderat på att deltaga? – Jag har gjort det!! Igår var jag och fotograferade mig hos Walfenstern, och så fort jag fått provkorten, skall jag skicka in dem och ett långt brev, som jag redan skrivit, till “Filmen”. Oerhört, inte sant!?

Men ack, vad det skulle vara gräsligt roligt om man kunde bli utvald, och sålunda få sin enda stora alltid undertryckta önskan – att få bli skådespelerska – uppfylld. Dock – det är inte värt att hoppas – sslipper man att bli besviken.

Igår förmiddag, då väl “Skandisterna” trodde att jag blek och utsliten vilade på mitt läger, tog jag mig en härlig skidtur utåt Djurgården. Det hade snöat hela morgonen, så snön låg djup överallt utom på gångbanorna, som voro skottade. Jag tog vägen förbi Rosendals slott och uppför en liten backe därbort igenom, där ett skidspår tog av in bland träden. Jag tog upp spåret och gled så nedför en jämn sluttning i behaglig fart.

Du kan inte ana, hur underbart vackert där var. Överallt bredde sig den mjuka, vita, vita snön och stenar och kullar voro så jämt avrundade av snötäcket. Träd och buskar dignade under snöbördan och grenarna, som slingrade sig i varandra bildade de mest fantastiska mönster. Det var så lugnt och så tyst, ingen människa mer än jag och jag kände mig rent av andaktsfullt stämd i all den tysta, rena vitheten.

Även på söndag förmiddag voro Naemi och jag ute och skidade. Vi togo vägen utåt Fiskartorp och väl anlända dit, roade vi oss med att åka i ett par småbackar. Det var inget vidare roligt, ty hur bussig än Naemi annars är, någon trevlig kamrat på skidfärder är hon inte. Än går hennes bindningar upp, än bryter hon sönder stavarna, så går inte skidorna nog bra, sen gnäller hon över att hon inte har några ordentliga skidkängor, och så pustar hon och stånker och flåsar och kravlar fram så sakta, så’ de’ ä’ inge’ roligt alls. Och när vi så gått en liten stund, börjar hon frysa och vill åka spårvagn hem meddetsamma. Det medger hon förresten själv, att hon inte är förtjust i skidsporten.