”Fatande penan” i min hand o.s.v. Det är då förfärligt, vad tiden går fort. Ja, det kan inte hjälpas, att denna fras återkommer på vartannat blad i min dagbok. Tiden går verkligen så svindlande, att det är alldeles ofattbart, vart den tar vägen.

“Aldrig är det då annat, än att gå och lägga sig”, säger Elsa och jag om kvällen, och “aldrig är det då annat än att gå upp”, på morgonen, “aldrig är det då annat än middag” o.s.v.

Elsa och jag ha det riktigt gemytligt ihop här, och komma bättre och bättre underfund med varandra för var dag som går. Igår sade Elsa helt plötsligt, att hon tyckte “att Du är inte alls dum att bo tillsamman med, Du”, vilket förstås gladde mig. I onsdags gick “Gymnos” årsmöte av stapeln som vanligt på Rådhusrestaurangen. Naemi och jag hade rysligt roligt på årsmötet förra året, och spetsade oss förstås på, att få livat i år också.

Men den stackars Naemi fick se på annat, än att gå på “kolifej”. Hennes ena ögonlock, som brukar vara ont ibland, tog sig nämligen för, att just till onsdag svullna upp och bli rött på det allra hemskaste, så hon kunde absolut inte gå med. Särdeles ljusblått. Utan Eric, som vi anmodat att följa med, och jag begåvo oss ensamma iväg, fina som aldrig det i respektive välsittande smoking och tjusig, ljusblå sidenklänning. Vi ämnade inte vara med på årsmötet med dess tråkiga diskussioner, men detta var ännu inte slut, när vi kommo fram, så vi slog oss till ro i en trevlig hörna i Rådhuskaféet, tills dom började dansa däruppe.

Då stego vi dit upp och blandade oss i vimlet. Löjtnanten var verkligen där, visserligen med en snowboot på ena foten, och han kom genast han fick syn på mig fram och tackade så rysligt mycket för mitt besök på sjukhuset och de förtjusande blommorna, och så frågade han, om jag inte ville sitta vid hans bord under supén. Jag frågade Eric förstås, och han samtyckte.

Så presenterade Granfeldt oss för doktor (tandläkare) och fru Sune och sen superade vi tillsamman under en rätt så glad stämning. Det dansades hela tiden under supén, och en stund efteråt också, men du milde, – så mycket folk. Var i all världen kommo alla ifrån? “Gymnoser” voro i övervägande minoritet.

Granfeldt kunde förstås alls inte dansa, utan fick nöja sig med att sitta och se på. Själv svängde jag mig med flera stycken. Och Klockan strax före 1, var det slut på det roliga.

På fredag eftermiddag var Heddy här uppe och blev bjuden på kaffe. Hon tyckte att vi ha det mycket trevligt, hade förresten handarbete med sig, så att både hon och jag sydde flitigt medan vi pratade och skojade. Elsa var lat som vanligt förstås. Heddy skulle gå och möta Einar i gymnastiken och föreslog att vi skulle följa med. Ja, varför inte?

Elsa fick i en hast på sig sina kängor, och så knogade vi iväg till Johannes brandstation. Där kunde vi först inte komma in vägen direkt till gymnastiksalen, utan måste knoga runt, och bli insläppta stora vägen av en hygglig brandkarl. Till vår förvåning ledde Granfeldt själv gymnastiken och såg förstås något förvånad ut, när vi kom uppramlande på läktaren. Och efter gymnastiken följde han Elsa, för vilken han förstås blev presenterad, och mig hem.

På lördag hade jag storstädning här. Sopade och dammade, polerade luckor och skurade, så svetten dröp av mig till slut. Hade alldeles fixt och färdigt, när Elsa kom hem. Hon tvättade håret, och just, som jag, fantastiskt utstyrd i blått och vitt och hon med dinglande hårtestar, satt här framför brasan uppenbarade sig Eric på scenen. Tablå! Vi ordnade förstås till oss i största hast.

Senare på kvällen uppenbarade sig också Naemi, och sen blev det ett livligt leverne här, ända till gästerna vid halv 11-tiden avdunstade. Söndag hade Naemi och jag anslagit till ett besök på Lidingön. Trots ett ihärdigt snöande begåvo vi oss klockan halv 10 iväg.

Först åkte vi till Ropsten och gingo sedan till kyrkan. Där var smäckfullt med folk och riktigt högtidligt. Därifrån pulsade vi genom snön till “släktingarna”. Det var alldeles bedårande vackert därute med snöiga fält och dungar, varur trevliga röda stugor och villor tittade fram. Hos släktingarna blevo vi bjudna både på kaffe och middag, och efter middagen spelade sällskapet mas till vid 7- tiden, då vi begåvo oss hem. Och sen var det måndag igen.

“Aldrig är det då annat än Måndag!!!”