Otroligt, men sant. Det är alldeles vanvettigt, vad tiden går fort. I söndags hade “Gymnos” fest, julfest, på Höganloft. Det var lutfisk och gröt och kaffe. Och sen dans, förstås.

Eftersom jag kom direkt från en bättre middag hos doktorinnan Bohnsack (vaniljglace) var jag så stoppmätt, att jag orkade knappt se maten, ännu mindre äta. För syns skulle tog jag dock en liten klick gröt och i denna klick låg mandeln!! så det finns ju hopp!

Ja, sen dansade vi. Det var förfärligt varmt och dammigt, men annars trevligt. “Granis” bjöd upp mig först, men vi hann bara dansa ett varv, så var den dansen slut. Sen dansade jag hambo med en yngling, presenterad av Bertil. Det var gräsligt roligt. Men kjolarna “vajade” nog onödigt mycket.

Redan klockan 12 var det slut, och man begav sig hem. Bertil följde mig. På måndag fick jag sällskap med Granfelt från gymnastiken, och han förärade mig ännu ett amatörfoto, där han står “och grinar opp sig” tillsamman med en annan löjtnant, som ser något till “malli” ut.

Torsdag var avslutningskväll i gymnastiken för denna termin. Läktarn var fylld av folk, mest “manliga Gymnos”, som även hade planterat ut sig nere i salen. Uppvisningen var inte så illa, men hoppen – dem är bäst att tala tyst om. Jag lyste där förstås. När jag tänker på Olofsson i “Amatörerna” så…

Granfelt fick mottaga en större blomsterkvast samt ett 4-faldigt “hurra”. Och nu sitter jag här på fredag förmiddag och känner mig “tjyvtjock” och önskar, att man kunde domna bort på en tid. För “fy sjuttingen” vad allting är tråkigt! Vädret, det vill jag inte tala om! Och så skall jag ta stenografprov nästa torsdag och måste öva, som en vanvetting.

Och idag, när jag kånkat iväg till sången, var fröken Wall borta. Hennes urgamla morsa och den lika urgamla fru Havermann, som bor där, ojade sig förstås värre över att “Zelma” kunde bära sig åt så. Och antagligen för att trösta mig, utljöto de sig över hur vackert jag sjunger. (Har aldrig ännu hört mig sjunga annat än mo, grå, nju, njå etc. uppbyggliga saker) och hur roligt “Zelma” tycker att det är, att sjunga med mig.

Men “Zelma” kom inte för det, utan jag måste gå med oförrättat ärende. Sabla “Zelma”. Just nu ringde det, och då var det hon, som ursäktade sig så mycket, och bad mig komma imorgon i stället. Vete katten hur det går med stenografin!