Tänk, nu har vi hunnit en hel vecka in i julmånaden! Det är ju alldeles förfärligt vad tiden går fort.

Jag frågade allt doktorn ändå. Kläckte det ur mig helt plötsligt, då jag satt och läste. Och han tog inte alls illa upp, utan sade, att jag får mycket gärna fara och hälsa på mina kamrater. Men kan man tänka sig! Det går inte ändå. Vi kunna nämligen inte få ligga hos den där arrendatorn. Utan enda möjligheten skulle ha varit, att vi skulle legat i ett av de två rum pojkarna hyr. Och det går ju inte för sig. Således ett nöje, som man måste avsäga sig för konvenansens skull! Usch!!!

Du milde, vad jag var full i skratt igår under sånglektionen! Där är det verkligen inte lite komiskt ibland. T.ex. när jag får stå och “dröna” med ihopknipna kinder, utputad mage och indragen haka. Dyrbart i sanning!

Så skulle jag sjunga “Aa, farvel” etc. på “mo”. “Nu ska de vara ett riktigt fint runt ”o”, tyckte fröken Wall. Och jag “moade” iväg av alla krafter. Men o:na föll henne inte i smaken. “Jag vill ha ett riktigt o-ljud,” förklarade hon. “Nog ä de oljud” replikerade jag och då kunde hon inte hålla sig för skratt.

Nå vi fortsatte. Jag ”moade” och “gråade” mig fram till “hele världen staar dig saben”! Mitt “grå”ande där, föll henne heller inte i smaken utan nu fick jag för att skaffa mig lätta korta toner stå och sjunga hu-hu-hu-hu-hu skala upp och skala ner, och så ett långt utdraget huuuuuuu på slutet. Det var verkligen kusligt. Och jag hade gräsligt svårt att hålla mig för skratt.

Igår på eftermiddagen var doktorn borta och jag hade kaffebjudning för Rakel, Naemi, Bertil och Eric. Vi pratade och gick an värre. Ynglingarna äro ju så upptagna av fondnoteringar och affärer, förstås att vi kan knappt få ett ordentligt ord ur dem. Bertil och jag hade en längre diskussion angående olämpligheten av att Naemi och jag i alla fall reste med på lördag. Han tyckte förstås, att jag var ”pryd”, men jag gick på och pläderade, så jag tror nästan han fick nog.

“En gentleman skulle aldrig be en ung dam, som han “håller på”, att göra något, som kunde sätta ens den minsta fläck på hennes rykte, även om det skulle vara aldrig så roligt”, var slutklämmen.