Ja, nu är sommaren oåterkalleligen slut. Den härliga ljuva sommaren. De sista dagarna har solen gjort försök att visa sig så mycket, som möjligt, men idag har hösten fått övermakten. Regnet strömmar ner från en jämnmulen himmel. Och alla de härliga blommorna, rosor, clematis, flox, astrar, anemoner, liljor och många, många andra sloka ömkligt i all sin färgprakt.

Idag skulle det komma middagsfrämmande för att se på trädgården i all dess prakt, men det kan väl inte bli något av nu. Oh, vad det ändå är sorgligt ensamt härute. Jag blir faktiskt slö. Kan sitta långa stunder på mitt rum och bara stirra. Har inte den ringaste lust för någonting, varken att promenera, handarbete, läsa eller stenografera.

Tänk om jag ändå kunde bli bekant med den nya studenten, som är Nils av Ströms informator. Nils av Ströms mor, som var enda dottern till Dietrichssons här bredvid, dog för en tid sedan i Davos. Föräldrarna voro då nere, och togo hennes kropp med sig hem och även lille Nils. Och han och hans informator ser jag nu alltsomoftast på bryggan.

Igår, då jag orkat mig ner till “dammen” för att fiska sjögräs, satt studenten på bryggan och tittade på mig en lång stund, och då jag sedan rodde ut ett tag, vinkade han med mössan. Om jag kunde bli bekant med honom ändå! Men hur!?