Men där var ändå ingen glädje eller frid. Konungen och drottningen sutto sorgsna och ledsna på sina troner, och alla bland hovfolket sågo allt annat än glada ut. I sin lilla guldstol satt den lilla prinsen och såg tvär ut. Han var klädd i en purpurröd sammetsdräkt med guldbroderier. Bredvid honom, på ett bord, låg en hel mängd vackra julklappar som han fått, och nere i det kungliga stallet stod en liten kolsvart ponny, som han också fått.

Men fastän prinsen hade fått så många vackra saker, var han ändå inte nöjd. Han ville hellre haft en mjölkvit ponny istället för en svart. Och bara för det hade han ställt till ledsamt för hela slottet. Han satt och muttrade för sig själv och utbrast till slut: ”jag skulle verkligen önska att jag vore hos trollen, för de har det nog bättre än jag”.

Just då kände han att någon grep tag i honom och stoppade honom i en stor säck. Han sparkade och skrek av alla krafter, men det brydde sig ingen om. Nu ställdes säcken ned. Den öppnades så att nu kunde prinsen se var han var. Han befann sig mitt i en stor bergsal vilkens väggar gnistrade av rimfrost. På en tron i salen sutto trollkungen och trolldrottningen.

Prinsen hade aldrig sett några hemskare varelser. De hade små plirande ögon, stora förfärliga näsor och munnar så breda, så att de räckte ända upp till öronen. På huvudet hade de tofsar av askgrått, stripigt hår. På bägge sidor om tronen sutto långa rader av små troll som voro lika fula som kungen och drottningen, och klädda i några slags kjortlar av björnskinn. En grå ullmössa med gröna tofsar hade de på huvudet.

Det troll som hade burit prinsen dit gick sedan fram till kungen, föll på huvudet och sade: ”den här steken tror jag ers nådiga trollhöghet Pimperipomperipamparipumpuripopo den 10068 skall tycka om”! Med dessa ord gick han till prinsen på händerna, gjorde en kullerbytta, tog honom i det ena benet och drog honom fram till kungen.

Kungen slickade sig om munnen. ”Den blir nog god den”, sade han, ”lägg honom i grytan med detsamma”. Den som hade burit prinsen drog honom nu bort mot en stor eld som brann mitt på golvet. ”Ser du min gosse lille”, sade han, ”när du själv har önskat dig hit ser du hur det går”.

Men kungen och drottningen hade börjat att träta för drottningen ville ha prinsen. ”Det är en sån söt docka”, sade hon. ”Jag vill ha honom stekt”, skrek kungen.

”Nehej tack”, fräste drottningen och sprang och ryckte till sig prinsen just som trollet skulle kasta honom i grytan. Men kungen kom också springande och skulle ta honom. Då började de slåss och drottningen tappade prinsen. Under oredan och larmet skyndade han att kravla sig undan i en gång, som han hade fått syn på. Där trevade han i mörkret tills han fann en utgång och fick då se, att han befann sig vid det fruktade trollberget.