“Tiden svingar, som på vingar” står det på ett ställe i “Geischan”. Och det gör den verkligen. Fast det ju egentligen är så trist och händelselöst, går den ändå så fort. Denna veckan har det förresten varit någorlunda.

På lördag kväll kostade vi sålunda på oss att gå på “Röda kvarn”, och såg diverse “moj”. Bl.a. var det en del verkligt vackra bilder från trakterna runt Stockholm i snödräkt, varunder musiken spelade “Vid Frösö kyrka” alldeles ljuvligt. “Kvinnan och hennes överman” var så där tämligen “åja” med en acceptabelt stilig hjälte. På söndag skulle Rakel och jag ta oss en promenad utåt Djurgården. Men i Kungsträdgården fick jag plötsligt den idén att vi skulle gå och söka upp Hermine, som skulle bo där bredvid någonstans och som nu uppträder på “Svarta Katten” i “Barclay duo”. Rakel var genast pigg på det och vi snokade upp ett pensionat i samma hus som Panoptikon.

Efter att ha frågat förgäves efter fröken Hermann eller fröken Mörner, bad vi slutligen att få träffa “den damen, som dansar med Mr. Barclay”. Nu klarnade det i värdinnans tjocka skalle, och hon släppte in oss genom en dörr, där det stod Mr. Barclay. Hermine blev förstås glatt överraskad och ville nödvändigt att vi skulle följa med på matinén på “Svarta Katten”.

Hon presenterade oss för Mr. Barclay, som gjorde ett synnerligen sympatiskt intryck. Vi gick med på cabareten, och dom två satt nästan hela tiden de ej uppträdde och pratade vid vårt bord, föremål för åtskillig “glodd” förstås. Själv blev jag föremål för en synnerligen intensiv “glodd” från en av musikanternas sida. Föga behagligt. Paret Barclay dansade mycket spänstigt. För övrigt var det egentligen bara “tjaffs”. Hansy Petra undantagen.