Det knallar och går. Jag knogar i ”Skandia” med hjälp av herr Jansson på inspektörernas kontokuranter. Det är så jobbigt, innan man satt sig in i förhållandena riktigt, men nu har begreppen betydligt klarnat, så nu börjar det arta sig. Det är så mycket att göra nu om dagarna, att jag de två sista kvällarna hjälpt herr Jansson, vilken därför var mycket tacksam. Och tiden går och går och ingenting förtäres, höll jag på att säga.

Egentligen för man en temligen trist tillvaro. Upp klockan 8, gröt halv 9, till knoget halv 10, hem halv 5, middag och så sitta här på rummet och pyssla med något eller möjligen gå på biograf. Och i säng halv 11. Ibland förefaller det hela rent beklämmande tröstlöst. Oh, vad tjänar allting till?? Vad är egentligen meningen med hela livet?! Att arbeta och sova. Se där huvuddragen i tillvaron!! Arbetet borde ju vara livets innehåll, och är det nog i många fall, men en sådan plats, som jag nu har, kan aldrig, tror jag, bli huvudinnehållet i mitt liv.

Oh, Gud, hur jag längtar att få göra mina kvinnliga och husliga dygder gällande!! Jag ångrar, oh, hur jag ångrar, att jag inte reste hem till Göteborg, och tog en plats där. Då kunde jag ha fått tillfälle att hjälpa mamma i hushållet och med barnen. Tänk, vad det skulle vara roligt! Och det är väl ändå kvinnans egentliga plats i livet. Fast, hur många, ack hur många, förfela inte sin kallelse i det fallet. Rara, husliga flickor sitta hela sitt liv och “förstenas” på ett kontor. Och varför, ja varför?? Oh, om det ville hända något ändå! Vad som helst, bara det bleve en omväxling i allt detta evigt enahanda. Hur jag längtar hem!