Oh, ack, vad tiden går rysligt fort. Nu har jag bara 11 dagar att vara kvar hos doktorn. Och sedan kommer det “okända”. Goda makter, måtte jag få någon bra plats. Annars vore det verkligen förskräckligt försmädligt, eftersom jag frånsagt mig en 100 kronors plats i Göteborg.
Jag ämnar lägga in ansökan till “Skandia” i nästa vecka och hoppas innerligt att bli antagen. Det är fortfarande mycket kallt om dagarna, särskilt om morgnarna. Och det är ett sådant praktfullt skådespel, när solen kommer uppglidande stor och röd bakom södra bergen. Ibland är det så dimmigt och rökigt över vattnet och då ser det ut, som en stor eldsvåda, när det röda ljuset blir allt skarpare, strax innan solen går upp. Det är de allra underbaraste färgeffekter,
I torsdags kväll var jag med i gymnastiken, och spetsade mig förstås på att få sällskap med Granfelt, så jag sade till Ragnhild, som ju annars alltid brukar följa mig en liten bit, att jag skulle träffa någon. “Vem”? – “Ja, ser du, de taler ja inte om”! Emellertid nöjde hon sig inte med detta svar, utan skyndade sig efter gymnastikens slut att klä på sig, för att i alla fall följa mig och se, vem det var jag skulle träffa. Då uppgav jag hoppet, klädde mig långsamt och så gingo vi.
“Var skall Du träffa den där personen?” – “På Tegelbacken,” högg jag till. – “Jaså, då få vi ändå sällskap en bit.” – “Ja, men jag tror det är bäst jag tar spårvagnen, annars hinner jag inte.” – Då skulle hon följa mig till vagnen. Där stod Granfelt och frågade, vart vi skulle ta vägen. “Jo, jag skall åka till Tegelbacken”, tyckte jag. “Nej, gå i stället, så få vi sällskap,” sade han.- “Ja, men jag har så bråttom”, smäckte jag. “asch, vi kan väl gå fort,” löd svaret. Därpå till R. “Fröken skall väl gå hem?” – “Nej, jag följer väl med en bit”, sade hon, synbart oförstående för hans tydliga avsikt med sin fråga.
Nå, vi la iväg. Ragnhild, som annars aldrig följer mig längre än till Kungsträdgården, hade nu tydligen för avsikt att gå med ända till Tegelbacken. Nu måste jag anstränga min hjärna med att hitta på vem det var jag skulle möta. -“Oj, klockan är fem minuter över halv tio”, tyckte jag, rätt som det var, “nu går nog Naemi sin väg, innan vi hinner fram.” – “Oh, var det henne Du skulle möta.” – “Ja, usch så arg hon skall bli,” fånade jag mig,” jag skulle få ett mönster av henne. Nåväl, när vi kom till Tegelbacken klockan tio över halv tio, fanns naturligtvis ingen Naemi där. -“Ack, nu måste jag gå upp till henne och hämta det där mönstret”, framhärdade jag i min lögnaktighet. Ja, dom följde med. Men när vi kom till Klarabergsgatan måste Ragnhild ta adjö där, ty klockan var en kvart i tio och hon hade ingen portnyckel. Det retade henne allt, antar jag.
Vete “sjurton”, va hon tänkte på eller menade med det hela förresten. Nåväl, jag måste upp till Naemi förstås, som satt i godan ro i sällskap med Rakel och Eric, och inte hade en aning om, att hon figurerat på Tegelbacken klockan halv 10. Jag bara hälsade som hastigast, och gick så ner till den väntande Granfeldt igen. Och sen följde han mig hem förstås, och jag grälade alldeles rysligt på honom för han förkylt sig så fruktansvärt, en följd av ett “tämja fålar”. I ”bara vapenrocken”. Nu hade han emellertid förståndigt nog lagt sig till med en “olle”, sa han.
Det är förfärligt vad det går fort att komma till Norr Mälarstrand ibland, tycker både han och jag. Dagen därpå var Naemi och jag ute och spatserade på förmiddagen och då fick hon del av den komiska historien om hur jag trasslat in mig i en lögnvävnad dagen förut. Hon hade förstås odelat roligt och yttrade förresten några väl valda ord, om unga damer, som inte hålla på sin värdighet. Hon menade inte mig.
Nu om dagarna håller jag på med att göra mig av med diverse gamla kläder, onödigt skräp o.s.v., för att ha så litet som möjligt att packa, när jag flyttar. Sålunda har jag idag skänkt bort en del blusar till Hanna, samt genom henne skickat en del till “Frälsningsarmén” eller någon annan välgörande institution. Dessutom sålt 9 yllestrumpor (3 hg.) för 60 öre. Storartade inkomster!
