Igår repeterade vi pjäsen igen och jag var hemskt dum och de andra med förresten, utom ett par. Jag får väl snart tänka på att sy mig en dräkt. Tänk om alltihop gick om intet. Det skulle vara gräsligt.

Jag ser oss så tydligt, en skara glada, fria flickor marscherande fram på en solbelyst, dammig landsväg uppe vid Siljan glatt sjungande “Vi gå över daggstänkta berg”. Så ser jag dem sitta i en hotellsal, kanske skrivande dagböcker eller brev, pratande och skrattande. Nu säger en något roligt och alla flickorna skratta av hjärtans lust. Där står en av dem vid fönstret och utropar: “Flickor ä’ de’ inte härligt!” och ett mångstämmigt jo, förtjusande, skär genom rummet. Nu förändras scenen. En liten vacker båt glider så lätt över Siljans små krusiga, solglittrande vågor. Och omkring sjön står en hög, majestätisk furuskog, en leende ljus och glad lövskog och här och där ligger en liten röd eller vit stuga och längst bort skymtar en kyrka glimmande som liljan i sin vita prakt. Och på ångbåtens däck står en skara flickor med allvarliga ansikten och hänförelse i blicken “Det är så vackert så man kan inte tala om det”, utbrister plötsligt en. Och alla draga en liten suck av förtjusning och titta med lysande ögon på detta skapelsens underverk.

Sådana scener ser jag i mängd. Och ödet kan väl inte vara så grymt att det ingen resa blir av. Oh! Idag har Elsa Lj. och jag varit ute och jag talade så mycket med henne om vår resa. Nu ha vi åter fått ett nytt ämne till uppsats “Vår”. Det skall jag skriva mycket vackert om. Även på “föreläsningen” hade jag AB.