Min snälla dagbok, nu undrar Du väl, om jag rent av upphört att existera. Har ju inte anförtrott Dig någonting sedan den 28 oktober förra året! Det är ju rysligt. Över 2 månader. Och hur skall jag förklara min tystnad?

Det finns bara en förklaring: Jag har aldrig känt mig manad att sätta mig ner och skriva. Varför? Fordom skrev jag ju så flitigt. Som en enda ursäkt vill jag säga: En förlovad flicka, som har sin fästman långt borta från sig, bör helst undvika att försöka ge uttryck åt alla sina dystra tankar. Det är minsann nog tungt att tänka dem.