Det var en gång, för länge sedan, ett vykort på Eiffeltornet som köptes av en man som tänkte posta det till sin son. Han satte till och med på ett frimärke. Men på något sätt blev kortet aldrig skrivet i Paris, utan följde med mannen hem och hamnade i en skolåda bland andra vykort.

Och där låg det, bortglömt och oskickat i många år, tills sonen en dag fann det och tänkte att det var ju synd att ett så fint kort aldrig blev skrivet och skickat. Så sonen tog med sig kortet till Paris, för att äntligen se till att vykortet fick göra det som det var menat för, resa till Sverige på det riktiga sättet.

Men nu var det en annan son som skulle få kortet, och eftersom det fanns en sonson också, så skickades kortet till dem båda. Så på det sättet fick Loa snart ett vykort som köpts och frankerats av hans farfarsfar, åter frankerats av mig, hans farfar, och sedan dök upp i hans fars brevlåda en måndag, där han kunde hämta det och sätta upp på väggen.

Men först fick det gamla kortet vara med och skapa en Hej-igen bild, mest för att jag råkade hitta den exakta platsen där fotografen stått två generationer tillbaka när han tog ursprungsbilden.

Idag ser det nästan exakt likadant ut på platsen.

Så blir det dags att komplettera det gamla frimärket från 1954 med ett lite modernare, och lägga det på lådan.

Och när de franska brevbärarna gjort sitt, och de svenska också, hamnar kortet till slut i en brevlåda i Bromma. Men det här är nog inte slutet på historien,jag har en känsla av att det finns en fortsättning.