Man slår sig ner, och väntar på att bli uppropad snart. Sen börjar man undra om de vet att de ska ropa upp en snart. Sen vill man gå på toa. Men då finns man inte där för att snart bli uppropad, och när man kommer tillbaka vet man inte om man blivit uppropad. Då inträder ett behov att tala om för nån att man slagit sig ner och är redo att bli uppropad. Dilemmat är att man vill visa att man kan läsa på skylten, men samtidigt förvissa sig om att man inte missat uppropstiden. För det har man inte. Slår man sig ner för länge kan man känna sig nedslagen. Jag tror jag ställer mig upp och ropar att jag är nedslagen.