Torsdag den 10 juli 1913. Upplivande att ha lite ansvar vilande på sig.

Puh, det tar på krafterna att kliva upp på “Klinten”. Men mödan får sin lön, och den förtjusande utsikt, som nu utbreder sig för mina ögon är verkligen mödan värd. Så här i all ensamhet kan jag då få pusta ut efter dagens larm. Jag har verkligen varit duktig nu, mens mamma varit borta, skurat, diskat, lagat mat, stoppat strumpor och gjort allt möjligt småplock därtill. Men det är inte tråkigt just. Tvärtom upplivande att ha lite ansvar vilande på sig. Och så är det ju det att allt bestyret kommer en att glömma alla längtande tankar, vemodiga och glada om vartannat, som annars kan göra en alldeles förtvivlad ibland.

Ah, Värmlandsskogar åh, de gröna björkhagarna och den solglittrande sjön med ljusa leende stränder och susande säv! Åh, Gud! Det är så svårt, så svårt att tänka på, att jag kanske aldrig kommer till Värmland mer.

Ah, Värmland, du susande skogarnas boning
min vilda längtans land.
Med vemodsfull skymning
och dunkelblå kväll
och böljeskvalp i säv vid strand.
Du solljusa land med de hagarna gröna.
där björkstam snövit står,
där lövmassor vagga
i lekande vind
och blommornas väldoft rår.

Hur längtar jag ej till de vågor som glittra
i solljusets gyllne prakt.
De kanske bli mörka
och dystra och vreda,
när stormen drar fram med makt.

Min vilda, trotsiga längtans boning
du land där skogar rå
med skymmande dunkel
bland tallarnas stammar
fast himlen är ljus och blå.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 – 1924

Illustration för Judit Boudins dagböcker 1912-1922

Bläddra i dagboken