“Gott nytt år, gott nytt år”!! Nedifrån Drottninggatan tränger det ropet gång på gång upp till mig. Och därnere draga stora människoskaror nu mitt i natten fram och tillbaka och tillropa alla de möta, bekanta och obekanta, sitt “Gott nytt år”. Själv kom jag nyss Drottninggatan nedåt från Petterssons, dit jag varit bjuden på nyårsfirande. Jag satt här på eftermiddagen i all sköns ro, hade just klätt mig bekvämt och kokt kaffe i brasan. Kaffet var alldeles färdigt, och jag skulle just till att slå upp det, då det knackade. Därute stod Tage och hälsade hemifrån, att jag var välkommen dit. Jag fick i största hast ordna till mig lite och springa från kaffet och alltihop.

Hos Petterssons var det fullt med högtidsklädda människor, så jag kände mig riktigt enkel. Vi blevo bjudna på kaffe och sedan en god bastant supé! Och så spelade vi d.v.s. jag, och de andra dansade. Och jag tror, att jag just vid årsskiftet spelade en schottis från Värmland. Vid 1-tiden kom jag hem, och då tände jag ljusen i min lilla gran och satt och njöt av anblicken en stund. Och sen har jag tittat tillbaka i min dagbok, hur jag firat de sista jularna och årsskiftena.

Ja – alla andra år vid denna tiden har jag varit hemma hos mina kära. Igår var jag, som förut nämnt, hos doktor Lundberg på middag. Och det var odelat angenämnt. För det första var middagen utmärkt: Delikat fisk, härlig fågel och ljuvlig äppelpaj. Och så det skönaste Rehnvin. Tänk att doktorn har blivit bestulen på 10 flaskor cognac, whisky och punsch och 25 flaskor vin som han hade i källaren! Och så snällt av honom, att mig till ära slå upp en av de få flaskor, som “tjuvarna” lämnat!

Efter middagen pratade vi om allt möjligt, mest om Skandia, och så fick jag äpplen och karameller. Och plötsligt frågade doktorn, om jag inte skulle tycka om att få något mera sött, och om jag inte visste något ställe, dit vi kunde gå, för att få något. Jag dolde min förvåning och föreslog Cecils. Och vi åkte dit och fick härlig vaniljglace, d.v.s. jag, inte doktorn, som avskyr vanilj. Och rätt som vi satt där och småpratade, tyckte doktorn, att jag hade en hatt, som var ”djärv” och “farlig”, men som klädde mig utmärkt. Tänk, en sådan komplimang!!

Efter Cecils bjöd mig doktorn att även dricka té med honom, och så foro vi hem, drucko té och sutto och pratade till halv 11. Det är så angenämt och gemytligt att prata med doktorn, han är så intresserad och road av allting och så kvick. Det var förfärligt, sådana “Gott nytt årrop” de upphäva därnere!