Elfenbenselefant bredvid en Elfenbensbuddah på en Ebenholzplatta. Det låter sagolikt, som något ur tusen och en natt. Och ju mer jag säger elfenben, elfenben, elfenben, ju mer tycker jag det låter exotiskt och snart börjar jag undra om det verkligen heter så, elfen. Vad är elfen egentligen, kanske kort för elefant? Vad är Ivoire kort för i så fall, som det heter på franska?
Så var det dags. Elefanten som jag vann på Barnens dag på femtitalet, i augusti 1958, den grå elefanten som funnits med mig i alla år, den sista av sitt slag, finner sin sista plats. I många år har jag argumenterat för att den ska få finnas kvar, men nu räckte inte mina böner längre: Elefanten måste gå.
Jag hade gärna varit med på bilden när min grå elefant ramlade ner i en container på Hagby soptipp, men det fanns ingen villig fotograf i närheten.
En tröst är att elefanten ligger mjukt på den sista resan, och vem vet – i dessa återvinningens tider kanske han kommer tillbaka i min närhet form av ett par strumpor eller som stoppning i en kudde eller som toapapper.
Jag är hursomhelst helt säker på att om vi ses igen, så kommer jag att känna det, i vilken form det än vara må.
En stolt kille i lederhosen och med nyvunnen elefant i famnen. Hmmm, vart tog de byxorna vägen förresten?
Jag såg en elefant i lotteriståndet på Skansen nyligen, och det högg tag i minneshjärtat. Det var 1955, farmor hade köpt två mjukglassar till mig och jag lyckades dessutom tjata mig till en lott. Kanske för att den riktiga elefanten som fanns på Skansen då, hade tagit mina halvt uppätna glassar med sin snabel.
Första pris i lotteriståndet var en grå elefant med vackert grönt täcke på ryggen. Ännu tårögd efter förlusten av mjukglassarna, drog jag högvinsten och elefanten blev min!
Lyckan var fullständig, och elefanten hängde med många år tills den försvann i en rensning förra året. Den här gången blev det ingen lott, när valet stod mellan karusell, lott och slänggungor, fick lotten stryka på foten.