Kväll klockan 11. Uppe på högsta toppen av “Klinten” sitter jag och skriver. Det är så ljuvligt. Långt bort i väster lyser aftonrodnaden så blekskär och havet har rödaktiga strimmor, där skenet dallrar på det.

I öster ser jag en stor klar stjärna, ”Österns stjärna”. Strax nedanför mig susar en rönn i den friska kvällsbrisen, den fläktar så svalt förbi mig men jag fryser inte. Jag sitter så mjukt insvept i mammas varma, röda krage och bredvid mig sitter Rut och sjunger: “Fall julesnö och susa djupa mo! Brinn Österstjärna genom junikvällen”!
I eftermiddags ha vi varit ute och rott igen. Det måtte ha varit ebb då för vi kunde omöjligt få ut båten. Till slut fick jag ta av mig skor och strumpor och plumsa i och knega och dra för att få ut båten. Äntligen gick det då. Nej, nu måste jag sjunga med Rut: “Se vågorna stråla i aftonens glans”.

Nå, när vi rott och knogat en stund landade vi vid Höviksnäs brygga och tog oss en massa “sväng om”, som vanligt. Jag hade och har fortfarande en splitterny klänning, blå och vitrandig med röd krage, röda ärmuppslag, röd slips, rött fickuppslag och röda kanter på kjolen. Lägges därtill röda hårband och röda strumpor, så är jag väl ”blåröd” nog! Nej, nu ser jag inte att skriva längre. Nu är det bara en blek reflex kvar av aftonroda´n. Havet börjar se blåsvart grått ut, och den härliga kvällen har övergått till nordisk sommarnatt.

Aftonrodnans gyllne sken
nu förbleknat har.
Och i ljumma kvällen sen
ingen glans finns kvar.
Vågen, nyss så purpurstänkt
börjar välta grå.
Som i dyster dröm försänkt
berget mörkt ses stå.
Rönnen susar kvällsömnig
suset är så matt.
Över nejden sänker sig
nordisk sommarnatt!

… Det saknas några månader …