Lördag den 6 april 1912. Den pojken ser verkligen trevlig ut.

Påskafton. Alldeles nyss ha vi ätit de obligatoriska äggen och så gröt förstås. Vi ha fått härliga påskägg, choklad, fyllda med marsipan, karameller av fru Dahlén. En stund på eftermiddagen var Elsa Lj. och jag i Slottsskogen. Det var härligt. I trappan hälsade jag på Anders Lind. Den pojken ser verkligen trevlig ut. Stilig förresten.

På onsdag fingo vi påsklov i skolan. Skall ha till nästa torsdag. Hurrah!!! Vi, som är med i pjäsen, stannade efter en stund för att repetera. På onsdag eftermiddag var jag hos Anna-Lisa. Det börjar verkligen att bli vår nu. Vår! härliga, härliga vår, då allt på jorden får nytt liv. Idag köpte mamma små söta blåsippsknoppar på torget, de voro så näpna, att jag skulle ha velat kyssa dem och kalla dem smeknamn. Men det är så mycket man skulle vilja, men inte kan – för omgivningens skull!

I eftermiddag har jag också varit och mött Greta vid Statens. Hon var riktigt solbränd, hon hade legat och gassat sig i solen på hallen nästan hela dagen. Jag brukar ibland längta så förfärligt efter något roligt. Om det ville hända något. Men livet här går sin jämna, enformiga gång, dag ut och dag in. Det är ledsamt, långtråkigt. Men jag är orättvis som tänker så. Jag har ju så mycket att tacka för, hälsa, föräldrar, syskon, hus, hem, kläder, föda m.m. Sådant. Ja, där blev visst något, som liknade katekesen. Det var inte meningen.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926