Efter frukost begåvo vi oss av till Fryksåsens fäbod. Och nu sitta vi inne i stugan och väntar på lite mat. Vi ha rastat en gång då vi åto bullar, choklad och danska wienerbröd. Och vi har gått oändligt långt genom våta furuskogar, ty det har regnat idag på förmiddagen, men nu är det vackert igen, inte solsken men klart och behagligt i luften.
Nu har vi ätit, mört tunnbröd, stora, stora, vita kakor, smör och härligt mjölk samt mesost. Det senare var skåderätt åtminstone för mig. Och nu leker vi ”tavlor och deviser” under det att några sitta i ullstrumporna med benen på spiselkransen för att torka strumporna som blivit våta under skogsvandringen. Det är så trevligt, i den öppna spisen flammar en stor eld över vilken trebenkaffepannan glatt puttrar.
Nu ligger jag i sängen och skriver klockan kvart över 12. När vi varit på en utsiktshöjd vid Fryksås och druckit kaffe i stugan, togo vi adjö av det trevliga kullorna och gåvo oss iväg. Vi ,Tora, Greta, Laban och jag ilade iväg med väldig fart. Plötsligt fingo vi höra ett rop från Signhild på långt avstånd: ”kom tillbaka ni har gått fel” och vi måste vända om förstås. Om en stund upptäckte vi Signhild och Karin B, vilka när vi kommo dit, tog av på en liten skogsväg med oss andra efter. Allt längre in i skogen bar det. Stigen blev allt smalare och till slut fanns den inte alls. Vi hade gått vilse. Vi sprungo hit och dit för att finna en väg men förgäves. Och var voro de andra? Vi började ropa och fick svar från två håll. Till slut mötte vi mitt inne i skogen fröken Palm och Almegren med flickorna, men Rut och Eleonore fattades. Vid hojtade alla och snart kommo de klivande.
Så hade vi alla i tre avdelningar gått vilse. Ja, där stod vi. Slutligen klevo vi iväg genom skogen och om en stund kom vi ut på samma väg som vi kommit in. Och efter en stund fann vi den rätta vägen, och nu körde Greta, Tora och jag iväg igen före de andra.
(Nu står jag högt, högt uppe i tornet på Rättviks kyrka. Jag har kravlat mig upp på en liten platå över klockorna).
Men till skogsvandringen igen. Snart uppkommos Greta, Tora och jag av fröken Almegren och ett par av flickorna och vi marscherade under skratt och skämt. Jag berättade en massa roliga historier och skämtbitar, när vi kommo till det ställe där vi rastat på ditvägen. Vi stannade även nu här för att invänta de andra, men när vi väntat 20 minuter förgäves fortsatte vi och anlände, efter att ha tagit en lång omväg, till hotellet där vi skulle ligga. Vi voro förfärligt trötta. När vi ätit gingo vi upp på våra rum och lade oss genast. Vi somnade snart och jag vaknade inte förrän 08.30.
