Axelin, som var Judits moster, var en av de som åkte över till Amerika för att söka lyckan. I ett brev hem berättade hon om sin resa.

Ombord på Catalonia Fredagen den 29 September 1899.
Mina kära venner och slägtingar Julius o Jenny.

Eftersom jag har så god tid skall jag skrifva en liten reseskildring till er och – den kan ni läsa för Johansons sen om ni vill. Jag har förut skrifvit 3 lika, så jag tycker nästan det börjar bli enformigt —

Då ni läser dessa rader kan ni tänka att de äro skrifna ute på Atlantiska Osean. Idag är det så underbart vackert väder. Oceanen är alldeles stilla o solen skiner så vackert. Jag tror jag får säga som du Julius hade hört någon säga om americaresan. Lustresa – Lustresa!
Vi har haft godt väder hela resan. Dimma hade vi ett par 3 dagar men ingen storm. De första dagarna vi kom ombord på denna båten var jag sjuk, men sen blef det bättre. Och vi har ju haft så godt väder hela resan, och godt på alla vis. Vi reste från Hull klockan 9 måndag måron o var i Lifverpool kl 3 (tre) eftermiddagen.

Tåget stanna endast på 3 stellen. Det var mycket intressant att resa genom England – mycket nytt för ögat – vi reste genom flera städer, så stora “så jag som sett så mycket i min dag blef aldeles förvånad”. Landsbygden var mycket vacker och de små stugorna på landet var alla utaf sten och såg helt näpna ut.

Vid Lifverpool var agenten oss till mötes o bad oss stiga in uti en droska, och så bar det iväg till en Hotel. Där slog vi oss ner i ett rum och lade af våra kläder (ytterkläderna meningen) och då vi suttit en stund kom en dam och förklarade att middagen var färdig o vi var mycket glada däråt, enär vi voro mycket hungriga. Klockan var då 4.

Sen blef vi visade vårt såfrum och så kende vi oss hemma. Derefter gick vi ut på stan o jag köpte mig ett par hanskar och ett hvitt förkle.så gick vi o såg pà stan. Arbetshästarne i England hade ben som var 3 gånger så tjocka som en vanlig häst, men så såg jag små hästar för näpna ekipage som var mycket fina. Spårvagnarne i Lifverpool var 2 våningar. Oppe på taket satt lika många som i vagnen, barhufvade smutsiga käringar satt på taket. Spårvagnarne drogs af 3 hästar, en gick för och den satt en karl på och körde. sen såg jag mycket mera, men jag är rädd att ni tröttnar på mig om jag blir för långsam.

Då jag skrifver dessa rader är min klocka strax 11 o jag sitter på däck och skrifver. Vi är ungefär 4 timmar efter Sverige eller något mera.

Efter soupén gick vi opp på vårt såfrum och jag spela och sjöng för mitt sällskap o vi hade rigtigt trefligt. Jag må dock ej gå förbi att vid bordet blef vi bekanta med en herre från Sverige, som vi sedan haft sällskap med hvarje dag. Vi 6 är de enda svenska på andra klass. Så är det 4 norskar, o resten är Engelsmän, tyskar, Irländare, americanare. Det är närmare 1000 menniskor ombord med besättning och allt.

Vi har det så godt vi vill. Mat få vi rikligt så mycket vi rår med 4 à 5 rätter hvarje middag, så det jag tog med i matväg ligger ostörd. Klockan half 8 frukost, half 1 middag 5 a half 6 soupe, 10 the o kaffe o en sorts gröt som kallas groel. Sen går vi och lägger oss. I denna veckan har det dock varit så sköna kvellar så Elisabeth och jag (Den yngsta af flickerna Ekdahl, vi är mest tillsammans) har varit uppe ibland till klockan 11. Första och andra klass får vara uppe på däck om de vill hela natten.

Vi har varit tillsammans med den svenska herrn. Han heter Andrew Nilson, han är så treflig, o jag gör hvad jag kan för att ej skämma bort det för Lisa. Ibland kuttar jag ned i hytten o de vet ej hvart jag tagit vägen. Sen frågar jag Lisa hur långt det är framskridet, men Nisse han säger att sen jag gått ner om kvellarna är det inget trefligt. Han har fått reda på att jag skall resa till min festeman o han skall minsann ha ögonen med sig då han kommer till Boston. Det går några småroliga historier af stapeln emellanåt, men ni tycker väl ett jag är fjantig om jag skrifver sådana bagateller.

I matsalen är det 8 långa bord och plyshkledda benkar att sitta på, ett pianino o elektrisk belysning. Vår hytt är för 4 och där är ganska trefligt. I måndags kvell var här Consert för första och andra klass. Jag blef ombedd att medverka, och efter soupén kom en ung engelsman o fråga efter Miss Jonson och lemna mig ett stort program trvckt i flera färger, o Miss Jonson hade 2 nummer på programmet.

Klockan 8 skulle Conserten börja, o första klass kom insväfvandes klädda i siden o ljusa dräkter. Vi som skulle medverka höll oss bak i “aktern” och i våra hytter, och när ledaren förklara hvem som skulle fram, kom man framstickandes från vrårna. Jag sjöng och spela “Jag har ett hem långt bortom lifvets öknar – en himmel utaf evig sällhet full”. Och då jag slutat apploderades det så det gaf Eko i salongen. Så skulle jag bevars dra mig tillbaka, men det klappades lika vildt och ledaren kom och bad mig komma in och sjunga om ett par verser igen Sista gången börja de att applodera då jag kom in.

Af detta ser ni att jag har blifvit mycket populär bland noblessen. Då Conserten var slut kom de och tacka mig för sången, men jag förstod ju inte hvad de sade. Lisa fick tolka – hon är styf i engelska. Där var Duett af 2 gossar, Banjo solo med Piano acompangemang. Ett solo af en herre, en sång som han sjelf diktat om Båten Catalonia, att den går sakta men säkert, om dess passagerare, om maten o om allt. Och sen slöt han “om vi bara kommer lyckligt nån gång till Boston så är det “all Reigt”! Så var det skratt, densamme talade om en pachar också, o då vinde han med ögonen och satte mun på tvären, och åhörarna låg 4-dubbla i bänkarne och skratta. Han är en sån rolig menniska som du Julius men lite värre, så fort vi ser på honom kommer vi i skratt. Så var det en prest som höll ett tal o en Italiensk herre sjöng en sång. Så togs det upp kollekt och den gick till 2 pound sterling och några schilling. Och så var det slut.

Efter den betan helsar Docktorn o öfverstuarten altid god mårning på mig. Och det vill inte säga litet. I förgår gick en båt om oss som lemna Lifverpool på lördag efter oss (vi lemna tisdag). Den gick om oss för lite grand. Allt folket på båten är nya (nästan alla). De säger det är derför det går så sakta. Eldarne var alla ovana, så de första dagarne var de sjösjuka och låg uppå däcket och kräktes och stuarterna ner i tredje klass fick hjelpa dem att elda på o skaffa kol. De andra har strejkat.

Det är en norsk gosse som talar om för oss lite hur det är. Han passar telegrammen. Då vi mött båtar om kvellarne har de brändt fyrverkeri o kastat raketer från vår båt, det ser så stiligt ut. Nu påstår de att vi kommer till Boston på söndag eftermiddag. Får se hur det går. Jag är så tacksam till Gud att vi haft så skönt väder hela tiden, då gör det ju ingenting att det går sakta.

I eftermiddag har vi varit på resan i 15 dagar. Idag är det Lördag. Jag fortsatte min skrifning där jag slöt igår kvell. Idag regnar det så vi kan ej vara på däck. Jag glömde att tala om att kollekten på Conserten skulle bli till faderlösa barn och enkor efter sjömän. Nu kanhända jag skall sluta min skrifning, och fortsätta då jag fått se Ernst. ______

Jag måste dåck tala om något roligt. Då vi spisat idag och gick förbi den som beddar o städar hytterna på vår sida, klappa han mig o såg så blid ut och sade “Jag älskar dig så mycket, Det har jag gjort hela tiden sen du kom”. Och så kom den som passar vid bordet hos oss och sade “Nej jag älskar dej – och du älskar mej – det har du sagt”. Sen vende han sig till den andre: “du är så liten, mycket för liten”. men de talte engelska och Elisabeth kan tolka för mig.

Allt hvad de säger till mig så svarar jag “Yes”, men den som passar vid bordet han säger på svenska när jag tackar för mat. “Jag älskar dej”. Det har de lärt honom. Han har likadant hår som jag och derför har han en förkärlek för mig, kan jag tro.

Boston. Den 2 oktober.
Nu mina kära är jag lyckligt och väl kommen till America, har bott uti flickorna Ekdahls brors hem i natt. Ernst bor på ett annat stelle. Vi kom till Boston vid 2-tiden igår. Jag titta efter Ernst men mina ögon kunde ej finna honom Efter en timmes tid, eller något mer, då vi fått våra koffertar tullade och skulle ge oss iväg, kom flickornas bror Albert Ekdahl och tog sina systrar i famn o kyste dem. Men Ernst var ej med, han kom dock snart efter. De fick ej gå in i Dockan utan hade måst stått utanför. Han var sig lik Ernst, men han har varit orolig. Ni har väl läst i tidningarna att en båt stött på grund ej långt härifrån i denna veckan och 8 menniskor omkom, har de berättat.
Jag är ur djupet af mitt hjerta tacksam till Gud för all Hans godhet, att vår resa har varit så lycklig. Jag mår godt, kenner det naturligtvis litet underligt. Jag är i ett fremmande land, skild från mina kära. Ernst hade ett bref till mig från Mamma och Hanna, o det var obeskrifligt kärt. Ekdahls har ett mycket trefligt hem, 3 rum o kök, 2 barn, en flicka och en gosse.

Idag skall vi resa ut och helsa på en syster till dem som är gift och bor utanför Boston. Ernst är ej kommen hit än idag, men jag helsar er från honom ändå, han är mycket glad för att jag är här. Vi skall resa ut till vestern på onsdag.

Jag sade farväl till mina öfriga reskamrater vid båten o jag tyckte det var änna tråkigt. Det var flera stycken som kom o tacka mig för min sång under resan. Vi skulle alla åt var sitt håll o gå okända öden till mötes, åtminstone en del, om inte alla. Nilson surrade upp min koffert. Tullmannen var ej alls kinkig, han stack ner handen i ena hörnet af kofferten o sen var det “all Reigt”. Sen gick vi med 3 spårvagnar och en färja innan vi kom hit. Ja nu må jag sluta – Gud velsigne er alla mina kära.

Helsa så innerligt hjertligt till Sofi o Martin. De kan ju få läsa brefvet – och till Åbergs alla 3 o flickerna Sofies – o alla barnen. Farväl!
Då jag kommer till Duluth skall jag skrifva till Sofi.
Många helsningar till er alla
Från Axelin