Vardagen består av intryck. De fladdrar förbi i en lagom trygg blandning. Men tar du bort ett sinne, blir de andra starkare. Så om du blundar och bara lyssnar, kan du säkert upptäcka en vardag som gick dig förbi.
Visst är det väl så, för många i storstaden, att bussen är det ställe där man tar igen sig lite. Efter att ha sprungit mot tidtabellen, halkat över gator som snabbt visar rött, nästan fastnat i t-banans dörrar, irriterat sig på de som står blockerande till vänster i rulltrappan, stått bakom någon som inte kan sin kod på kortet eller drar kortet istället för att sätta i chippet, efter allt det så är det skönt att sjunka ner och bara titta långt ut genom fönstret på absolut ingenting. Som flickan där, i mitten.
Det är Ola Hallberg som tagit den äldre bilden 1976, och jag håller med i hans berättelse. En gång gjorde ett fantastiskt gäng en blaska som hette Norrort. Den kom ut två gånger i veckan. Alla vi journalister gick på låglön eftersom SJF skrivit på ett tioårigt fredsavtal, så journalisterna fick inte strejka. Likväl hade vi mellan varven djävligt roligt. Inte minst åt varandra.
Redaktionen låg som en lokalredaktion ska, precis där många passerar och tack vare det syntes vi bra, vi fick många besök, vi serverade kaffe och våra gäster serverade uppslag.
Vardagen består av intryck. De fladdrar förbi i en lagom trygg blandning. Men tar du bort ett sinne, blir de andra starkare. Så om du blundar och bara lyssnar, kan du säkert upptäcka en vardag som gick dig förbi.
Nu är det mellantid. Marken täcks av löv på landet och jag är osäker om de gör nytta där de ligger eller måste flyttas någon annanstans. Hösten har passerat och lämnat en ordnad oordning efter sig.
Vissa löv, till exempel från äppelträden, är nog nyttiga för gräsmattan under, men hur är det med ekens blad? Det finns tid att fundera, löven går ingenstans utan bildar ett bra underlakan till snötäcket som alldeles säkert är på väg.
