I natt ringde Helen mig igen. Det var en knastrig linje.
– Hej, sa hon.
– Jag är i Kenya. Hur mår du?
Förtvivlat gick jag igenom alla Helen jag känner, men ingen av dom var ens i närheten av Kenya.
– Jag är på väg till Vietnam. Hur mår du?
I bakgrunden tyckte jag mig höra fnitter, som om Helen var påhejad av kompisar. Varför ringde hon mig. Vem är hon?
Jag ser mig om. Klockan är sex. Mörkret i rummet är vinterkallt, jag kramar en mobil. Den är avstängd, Helens röst är borta och tomheten ekar som om den funnits där hela tiden.
Klarvaken klockan sex. Nån måste ha ringt, nån måste frågat mig hur jag mår, men jag hann aldrig svara. Medan jag sakta lägger ifrån mig mobilen försöker jag få klart för mig om det här är min dröm, eller om jag är hennes.
Vardagen består av intryck. De fladdrar förbi i en lagom trygg blandning. Men tar du bort ett sinne, blir de andra starkare. Så om du blundar och bara lyssnar, kan du säkert upptäcka en vardag som gick dig förbi.
I serien borttappade bilder, kommer här två bilder från Sydneys operahus. En otroligt vacker byggnad, inte bara på långt håll utan även i sina detaljer. Dansken Jørn Utzon var arkitekt till byggnaden, som invigdes 20 oktober 1973. Den dag vi var där, stötte vi samman med hans son Jan, som fortfarande ser till att huset sköter sig.
Jag har köpt en bokhylla. Billy. På blocket. Den kostade 100 kronor och vi var och hämtade den under sedvanligt stön och felparkering. Det kunde ha varit en vanlig bokhylla, men den här är speciell. För att veta hur speciell så måste jag berätta om min jakt på ett skrivbord. Ingmar Bergmans skrivbord. När han dog hölls en auktion på Bukowskis, och jag var där för att ge hans skrivbord ett nytt hem. Det misslyckades totalt, inte minst på grund av att priset blev 160 000 kronor. Ska sanningen fram så tappade dom mig redan runt 3 000 sådär.
Här kan du läsa hela historien om Ingmar Bergmans skrivbord, både på bloggen och som twitter.
Ingmar var gift några gånger, bland annat med den duktiga pianisten Käbi Laretei 1959 till 1969. Och det var namnet som stod på dörren innanför vilken det fanns en Billy bokhylla som jag just köpt. En tillfällighet? Skulle inte tro det.
Så nu sitter jag fortfarande inte och inspireras vid ett Malmstenskrivbord som tillhört Ingmar Bergman, utan som vanligt vid en 70 x 70 bräda med fyra Ikeaben. Runda.
Men alldeles intill mig skiner hans fd frus bokhylla Billy för 100 kronor och sprider inspiration av annat slag.
Jag kommer på mig själv med att nynna.
Kan vara Brahms.
Eller den där låten Hajarna som jag hörde på ett dagis igår.
Jag fyllde år. Kanske det var åtta, kanske nio år. Idag är jag och Bertil 60 år, så det var i alla fall länge sedan. Det känns som det var i brytpunkten mellan att leka med kottar och en elektrisk tågbana, i skarven mellan färg och svartvitt, mellan skuggspel och smalfilmskamera, mellan radio och tv, haderian och Elvis. Strax efter en mellanperiod och i början på allt det nya.
Jag hade kalas och det nya fanns plötsligt därhemma, i form av Märklintåget som magiskt åkte runt, och pappas filmkamera. Alla kompisar var jätteimponerade. Alla utom bästa kompisen Bertil, i alla fall visade han det inte. Han var istället väldigt upptagen med att styra runt den orangea kranbilen som antagligen också var en present den här dagen.
Jag misstänker att han var lite avundsjuk på den.
Så nu när Bertil har fyllt 60, så ska han få den av mig. Lite nött, väl använd men en jättebra present till en man som annars har allting.
Ett minne som man dessutom kan ta på.
Och för säkerhets skull finns det lite att jobba med, den ska ha en krok och ett snöre för att fungera fullt ut igen.
Så det blir tre presenter i en: En kranbil, ett minne och ett projekt.
Du når mig på mailinfo@arhammar.se.
Min blogg fyllde 20 år den 10 mars 2026. Här finns runt 4000 bilder och 3200 texter, inlägg som jag försöker ge ett bättre hem anpassat för framtiden, allteftersom jag fortsätter med nytt material och uppdatering av bloggen. En hel del är gjort, mycket återstår. Precis som det ska vara.
