Köket fullt av bananflugor på grund av en halvt uppäten banan eller kanske något annat. Hursomhelst, de är hopplösa att smälla med händerna annat än uppifrån.
Så då testar vi ett gammalt knep med ättika på ett fat, utspätt med en droppe diskmedel för att ta bort ytspänningen och se – där samlas de!
Vi gjorde en reklamfilm på 80-talet och en av scenerna i filmen skulle spegla biltest. Jag körde och fotografen hetsade: Kör fortare, sladda lite, det ska ryka om däcken. Fotografen hetsade mer och mer och mina invändningar om att “det är inte så här det går till” viftade han bort med “Det här är FILM! Pedalen i botten”.
Resultatet blev den här filmen, och det är nog inte många fabriksnya Volvo 740 som körts på det viset. Hoppas jag.
På 80-talet gjorde vi en reklamfilm, och en av scenerna i den filmen skulle visa hur svårt det är att parkera en husvagn. Här är, för första gången, hela materialet med viftande bebisar, rymmande ungar och slängda backspeglar.
Jag fick aldrig träffa min farfar, så därför är det extra roligt att se honom i en gammal svartvit smalfilm som här, från 1954. Då var jag tre år.
Det är 1931. Här står min farmor Judit mitt bland sina elever i kyrkskolan i Konga, klasserna 5,6 och 7. Hon ser inte så glad ut, och det kan man förstå. Judit bor en trappa upp i skolan, och hon har en liten pojke som snart är fem år gammal, men som inte får bo med henne. Han får istället bo hos en fosterfamilj.
Prästen i Konga kyrka på den tiden, Gustaf Fredlund, ansåg det vara skamligt eftersom min farmor var ogift. Historien förtäljer till och med att han körde henne på porten till slut.
Grabben på den nytagna bilden härnedan är Judits sonsons son, och han gillar inte att Judit blev illa behandlad av prästen ifråga.
