Hildas komihåglapp
Nu har jag fått ett nytt rättesnöre i livet. Det är Hilda som bistått med några komihågregler. Jag sätter upp dem på kylskåpet.
Nära ögat sa dvärgen
Suck.
Jag borde skriva något. Nu när #blogg100 är över.
Men tanken når inte ner till tangentbordet, utan fingrarna löper själva och åstadkommer helt ovidkommande krumbukter.
Jag har skrivit böcker som ingen läser
jag har tagit bilder som ingen ser
jag bakar bullar som inte jäser
och mina brister blir bara fler
Fast å andra sidan så finns det mer
än det man visar och det man ser
och vi vet ju, att det som brister
kan man laga med Karlssons klister
Och sen kom jag på en historia, om en dvärg. Han blev hårt sparkad på sina ädlare delar, men hans enda reaktion var: Det där var nära ögat.
Suck.
Jag borde skriva något.
En söndag i Hagaparken
Vitsippsbacke, unika skyltar och rådjur som är lagom skygga. Hagaparken lever upp inför sommaren. De gröna sluttningarna tas i besittning av fikande familjer, grusbanorna har öppnat för tennisträning och en del glasskiosker har öppnat, men inte alla. Det är härligt med en grön oas så nära Stockholm.
Solna station kluddar igen när Springsteen spelar
Här var det öronproppar. Gula eller gröna. Undrar om man tjänar bra på att sälja dem? Och där var det biljetter, men det är alltid oklart om de vill köpa eller om de säljer, och om man får köpa eller sälja. Och hur vet jag att de är äkta?
Solna station kluddrar igen ordentligt när tiotusentals ska dra till arenan, och jag fattar inte varför man bara har en uppgång, varför bron över järnvägen inte öppnas, ja det finns tusen varför att undra över.