by Anders Arhammar | Mar 25, 2020
Toras pappa direktören, eller Åke Ingeström som han heter, var son till en notarie, studerade vid Ultuna lantbruksinstitut 1888-1890, var jordbrukskonsulent i Värmlands län 1898-1903 och blev därefter föreståndare för Varpnäs lantbruksskola, ett Varpnäs som han strax efter köpte.
Samma år som Judit var och hälsade på Tora, blev han riksdagsledamot i första kammaren för Värmlands läns valkrets, och fortsatte med det till sin död 1928. Som kandidat för Frisinnade landsföreningen tillhörde han dess riksdagsgrupp Liberala samlingspartiet, efter den liberala partisplittringen efterföljt av Frisinnade folkpartiet. Han var bland annat ledamot i jordbruksutskottet 1920-1927 och engagerade sig främst i jordbrukspolitik.
I riksdagen kallades han för Ingeström i Varpnäs.
by Anders Arhammar | Mar 25, 2020
Flickornas drömpannkaka lagas till i stekpannan. Man gör en gröt av en sked vatten, en sked mjöl och en sked salt, som flickorna sedan skulle steka och äta under tystnad en torsdagskväll, om de ville se sin tillkommande. I drömmen, då saltgröten alstrat törst, skulle då denne komma och ge henne dricka.
by Anders Arhammar | Mar 25, 2020
Olympiaden 1912 var inte bara för huvudstadens befolkning, och inte bara själva spelen. Många evenemang lockade folk från hela Sverige att åka ner till Stockholm för att delta i diverse evenemang, till exempel den stora sångarfesten.
Vi kan bara ana hur häftigt det måste har varit att vara med i jättekören 1912. Vilken publik och vilken kör! över 4 400 sångare!
För festen hade anordnats en provisorisk sångarhall som, förutom sångarna, rymde 8 000 personer. Festen varade i tre dagar. Det hölls två konserter i sångarhallen, en friluftskonsert på Skansen samt en i Stadion. Det framfördes företrädesvis fosterländska sånger av dels den stora kören på 4 400 personer, dels av medlemmar från länssångarförbund som bestod av 200 – 800 sångare.
Konserten på Stadion lockade 27 000 personer att lyssna och den föregick av ett stort sångarfesttåg i vilket 6 000 personer ingick.
I täten gick grupper föreställande fosterländska sången, krigssången, kyrkosången och folkvisan samt grupper från varje län som visade upp sig på för varje län speciellt tema. Konserten inleddes med en hyllning till kungen och drottningen varpå Svenska sångarförbundets ordförande talade. Det var självaste kronprinsen Gustaf Adolf som var denna ordförande.
by Anders Arhammar | Mar 25, 2020
1899 utanför Björklunda, bröderna Boudins hus i Sulvik. Från vänster sitter Janne i trillan, och Axel står vid hästen. Det äldre paret är brödernas föräldrar, bredvid Julius och Jenny som har Rut i famnen. Sen står en barnjungfru bakom Judit och Naemi och längst till höger Alma, Julius och brödernas enda syster.
Somrarna i Sulvik var speciella för Judit och hennes systrar. Så länge farfar Johan levde, tillbringade hela familjen alla somrar hos sina farbröder “Boudins i Sulvik”.
Det var spänningsfyllda och arbetsanhopade dagar, de där allra sista, innan familjen kom iväg på sin årliga värmlandstur. Det var mycket att stå i för mamma Jenny, för de var fem syskon, och tre månader skulle de stanna borta och allt skulle de ha med.
Familjen åkte tåg till Ottebol, och där blev de hämtade av farbröderna Janne och Axel med trillan och giggen. Det var en glädje utan all like att få åka genom de stora skogarna hem till Sulvik. Barnen hann knappast ur åkdonen, förrän de skulle upp till Vagnsberget och plocka liljekonvaljer. De hade sina ställen, och från år till år gick de direkt till dem och kom hem med jättebuketter. De var verkligen som kalvar på grönbete. En annan populär utflykt var blåbärsplockningen. Då gick alla nästan man ur huse med matsäck och ämbar, och så drog de iväg till Marfjället där det fanns så mycket bär att man nästan inte såg riset för bara bär. Och utsikten från “Knatten”!
Och sen hade de sina gamla vänner som de skulle hälsa på, helst samma dag de kom. Det var “Norsch-Nir´s” – översatt till svenska blir det Nordstuge-Nils – och så var det Ulla vid Bäcken och tvärs över vägen fanns de båda gamla bröderna Nils och Anders, som aldrig haft ett fruntimmer i sitt hus. De fick också gå med och hämta hem korna på kvällen från Byarskogen. Och det var ju för stadsbarnen lika roligt varje dag, att gå där med var sin vidja och försiktigt fösa på korna och också någon gång jaga dem litet.
Sommarens höjdpunkt, då när de var riktigt små, var den dagen då de fick sätta sig i giggen och tillsammans med farbror Janne göra den traditionella turen till Arvika. Kvällen innan kom han till flickorna och sa ”onger, öm i e snälle, ska i få ble in te Arvika i möra” och det är klart de var snälla.
När de så kom fram efter dessa närmare sjutton kilometers resa, bands hästen på en gård, medan alla var och hälsade på hos bekanta. “Farbror Hedenskog” hörde till dem de alltid var inne hos i hans musikaffär och antikvitetshandel. Och så var de förstås på Bergenholz konditori, där man serverade världens underbaraste bakelser för fem och tio öre. Aldrig hade de väl ätit så goda bakelser som dessa “sommarbesöksbakelser”. Det luktade också så gott därinne på kondis och det var överhuvudtaget så lustbetonat att flickorna nästan var andlösa av förtjusning.
Så var det ju alla kalasen de fick vara med på. Ett av de största hölls på Rösa, som ägdes av en bror till flickornas farmor. På det kalaset bjöds allt vad man kunde tänka sig av goda, gammaldags maträtter. Det var först och främst “Sönningsgröten”, någonting som kokades av massor med mjölk, i vilket litet löpa hälldes i. Och så var det den hemlagade mesosten som naturligtvis ansågs för en delikatess och så alla andra sorter av rejäl och hederlig “bondmat” med mycket sovel.
Julius två kvinnliga kusiner stod för rusthållet på gården och de var formligen kokvirtuoser. Flickorna njöt och åt!
När de sedan blev litet äldre gjorde de ofta fotvandringer upp till Finnskogen. Det var minsann inte att färdas i någon stilig buss eller bil på den tiden. Vägen dit var så eländig och så brant ett man t. o. m. fick klättra på sina håll. Det var många ungdomar däruppe och alla hade namn som “Valborg på Ramla”, och “Jenny på Tomta”. Dessa ungdomar häruppe i Finnskogen kunde många gånger på lördagskvällarna gå den tre mil långa vägen till “Hungaria”, dansbanan i Ottebol, och sedan dansa hela natten och hinna tillbaka till söndagsmorgonens mjölkning.
Julius och alla hans bröder var mycket musikaliska och på lördagskvällen, när veckan var över och stöket undangjort, så satte de sig utanför stugan, några på bänken utmed ena väggen och några i gräskanten, och flickorna slog sig lyssnande ned i gräset runtomkring. Det var varma underbara sommarkvällar och musiken klingade så vackert ut över nejden. Det var ett par violiner, en violincell och en gitarr som denna familjeorkester i allmänhet bestod av, och på deras repertoar stod både valser och polketter och mera klassiska verk. Och så sjöngs det.
Bygdens befolkning kom för det mesta upp till dessa improviserade uppspelningar, så sången kunde bli både kraftig och vacker.
by Anders Arhammar | Mar 25, 2020
Eric var bror till Karin, som var Judits klasskamrat.Han blev senare en duktig geograf, och arbetade bland annat som statsgeolog i Argentinas geologiska undersökning 1927-31. Vid återkomsten till Sverige arbetade han vid Uppsala universitet i den docentur han tilldelades 1930 och som universitetslektor från 1939. År 1948 blev han vid Lunds universitet den förste innehavaren av en professur i ”geografi, särskilt naturgeografi”.
Med erfarenhet från vidsträckta resor, bland annat en expedition till Sydamerika 1932—34 och resor i Lappland för Bolidens gruvaktiebolag 1939—46, behandlade Ljungner i sina arbeten bland annat geomorfologi och tektonik i västra Sverige, glacialgeologi och morfologi i de svensk-norska fjällen, som han kallade Skanderna, samt Andernas geologiska uppbyggnad och fysiska geografi.
