Lillängsgatan 16 (rättat till 1C) i Göteborg, utmärkt med en pil. Där bodde antagligen en mormors mor 1950. Det var på den riktigt gamle kungens tid det.
Göteborg 22-6-50 Sommarsolståndet
Härmed en hälsning från Lillängsgatan 1C. Tåg mot Arvika f.v.b. till Växvik 16.15. Skriver efter framkomsten till Växvik. Mormor, Fadren.
Min mormor Judit föddes i Sulvik i Värmland, i en liten lägenhet en trappa upp från min mormors fars garveri. Vad är oddset för att man slumpvis åker av mot en skylt i Sulvik som det står loppis på, och hamnar 50 meter från ett gammalt garveri där ens mormor föddes 1895?! Bakom nåt av fönstren en trappa upp.
Mormors mor Jenny Boudin höll på att stryka med på kuppen, förlorade mycket blod och var svag en lång tid efter, har hon berättat.
"Det fanns ingen barnmorska på den tiden utan man fick anlita en gammal gumma, och därvidlag var var nog mycket övrigt att önska. Jag var medvetslös. Gumman stod rådlös. Min man Julius var förstås förtvivlad. I sin förskräckelse hällde han några tanddroppar i munnen på mig, så jag kom till sans igen. Efterhand upphörde blödningen. Det var ett guds under. Det var nog inte meningen att jag då skulle gå bort från mina kära."
Min mormors mor Jenny beskriver sitt bröllop i september 1892.
Så gick sommaren, och i september månad, närmare bestämt den 10, stod vårt bröllop. Julius mamma var med. Det var nog en stor upplevelse för henne. Till bröllopet hade alla systrarna kommit hem, och så var det grannar och vänner. Martin Johansson från Göteborg hade också kommit. Vi vigdes hemma i stugan av kyrkoherde Thorén.
Jag bar istället för slöja (som ju ej användes inom armén) ett vitt bandolär, på vilket orden “Förenade för livet" voro broderade.
Hmm, undrar vad en bandolär kan vara.
För övrigt var jag klädd i lång svart "prinsessklänning" med en smal, veckad plissé nere i kanten. Julius hade naturligtvis sin arméuniform.
Eftersom det var mycket vackert väder, ver bröllopsmiddagen dukad ute på gårdsplanen. Kokerskan var en god vän till min mor. Hennes dotter serverade. På kvällen firades armébröllop i missionshuset, där vi sammanvigdes enligt arméns ritual av stabskapten Leidzén Linköping.
Hornmusik musicerade. Lokalen fullsatt. Brud och brudgum spelade också och sjöngo. Det var mycket högtidligt; Jag har ännu kvar det urklipp ur stridsropet, där Leidzén skrivit om vårt bröllop.
Det verkar intressant, en stabskapten som skriver om Jennys bröllop i Stridsropet. Ett klipp som Jenny fortfarande har kvar, massor av år senare, när detta skrivs. Så det blev en tur till Kungliga biblioteket i Stockholm.
Så var då tiden inne för mig att bryta upp från hemmet, där jag tillbragt en lycklig barndom och ungdom; och det gick nog inte med torra ögon. Men som man var nygift och övermåttan kär, var det ju ej så svårt.
När man hittar en kort serie bilder på sin mormor, bland annat i London runt 1936, kan man med dagens teknik plötsligt få se henne röra sig, och närheten blir genast mer påtaglig. För mig, som aldrig träffade henne, blir hon för en stund en levande levnadsglad mormor, på väg till något av alla upptåg som man kan läsa om i hennes dagböcker.
Rörliga bilder är oslagbara.Porträttbilderna är från 1935-1937.
En skrapig inspelning från en smalfilm som gjordes på 1990 talet. Men kanske det blir bättre om jag hittar originalet någon gång.