Inte förrän vid 11-tiden anlände jag till Hasselbacken, där hela etablissemanget var abonnerat. Jag blev nästan yr i huvudet av alla granna dräkter och ett sådant vimmel av folk. Här voro dock nästan alla herrar i frack. Ett undantag utgjorde en särdeles vacker yngling i czardasdräkt, vilken yngling senare på kvällen fångade mig för en smäktande vals. “Kunde vi inte träffas sedan?” hans ögon och läppar bådo bevekandes. “No thanks, I must go away from Stockholm tomorrow! Yes, just som jag med dödsförakt kastade mig ut i vimlet, beslöt jag att för denna enda kväll lysa med mina kunskaper i engelska och förneka min svenska nationalitet. Skulle jag lyckas?
Knappast hade jag trängt mig ut i stora danssalen, förrän jag uppfångades av en lång, stilig, mörk herre. Och så uppslukades vi av den böljande massan som vaggade kring till tonerna av Trobäcks orkester. “Så vackra tänder Ni har”, voro hans första ord. “Do you speak english”, replikerade jag “Yes, a little”. Oh, that’s very good!” Och så förde han mig genom en del hallar och salar till Röda Kaféet, där han hade ett utmärkt trevligt bord i ett hörn. Champagne förstås.
Musiken stämde just upp en sprittande fox-trot, då vi höjde glasen med den pärlande drycken. Han såg verkligen riktigt bra och trevlig ut! “Your health!” Och så ned för att dansa. På beställningssedeln för champagnen såg jag hans namn. Wendelin.” Never heard it before”!
Han ville så gärna titta under min mask. “No, please dont!! I assure you I have a rather nice nose and am not at all ugly”. Han skrattade. Om en stund uppenbarade sig en annan stilig herre med en rococcodam. Vi skålade alla, och herrarna kysste sina damer på hand, och så rökte vi cigaretter och dansade igen. Oh, ett sådant glatt och brokigt vimmel!! Min kavaljer fick min levnadssaga i följande form:
Född i Buenos Aires af spansk-engelska föräldrar. Kom till London vid 15 års ålder. Nu tjugo år. Gift i London sedan 6 månader tillbaka med en svensk köpman. Var nu på besök i hans föräldrahem, i sällskap med min bror. (Eric!) som även bevistade maskeraden. Av hans meddelande om sig själv framgick endast, att han var ogift och antagligen officer (jag tror kapten). Hade en längre tid vistats i Ungern.
“No, now I must really look round for my brother, I promise soon to be back again”. Och jag dansade iväg följd av hans beundrande blickar, som nog mest beskådade mina silkestrumpklädda ben, över vilka han upprepade gånger uttalat sin förtjusning. Efter en stunds sökande fann jag Eric, glad och livad efter en bättre middag, i närheten av stora danssalen. Vi valsade ut förstås. Jag anförtrodde honom att jag redan fått en så trevlig kavaljer, att han alls inte behövde bekymra sig om mig.
Jag vet inte, hur han upptog underrättelsen. Blev just “hankad” av en annan herre och måste gno omkring värre, innan jag fick återvända till det trevliga bordet i Röda Kaféet. En massa skådespelare var där förstås, bl.a. blev jag uppbjuden av Kåge, men flydde till Röda Kaféet och min civila officer. Han väntade troget. “But why dont you dance with any other girl?!” “No, I will only have you”! But please remember, I am not for you, I am married and much devoted to my husband!!”. “So, yes, I will remember that”.
Vilket dock ej alls hindrade honom att lägga armen om mitt liv och kyssa min arm. Och jag, jag hade ju mask, och ville riktigt vara med på ett maskisäventyr så.. I didn´t mind! Han hade en vit nejlika i knapphålet. Den gav han mig, och så måste jag sätta fast en ny åt honom. Så köpte han en mörkröd doftande ros. “That´s the really flower for you!”. Det hela var mycket roligt, men fram på morgonen var det oåterkalleligen slut, och han hade inget annat val än att ringa efter en bil, och följa mig till St Eriksgatan.
I bilen tyckte han: “Du har verkligen uppfört Dig flott och just och varit fullt uppriktig. Du är ett riktigt rart litet barn och jag tycker det är tråkigt, att inte få träffa Dig mer”. För det hade jag försäkrat honom var fullkomligt uteslutet. Jag måtte ha sett förfärligt barnslig ut i den där peruken. Ja, så var det slut på det roliga. Följande dag (eller rättare, samma dag) skulle jag alltså lämna det glada Stockholm. Tåget gick visserligen inte förrän 12.55, men jag hade en del att ordna med, så jag gick upp redan klockan 9 (klockan var 6, då jag lade mig).
Jag måste naturligtvis för Rut relatera händelserna från maskeraden. Och hon var förstås mycket avundsjuk över allt det skojiga jag haft. Jag undrar om det skulle varit ändå bättre om hon varit med. Stämningen var allt mycket tryckt, trots det strålande solskensvädret. Rut var ledsen, och jag inte mindre. Man kan ju inte utan smärta slita sig lös från en plats, där man bott i 5 år och trivts så utmärkt. Och just på allra sista tiden hade jag haft så mycket roligt. Jag förutsåg till fullo, att när jag kom till Göteborg, var det slut på den roligheten, och kände mig litet upprorisk. Men så kom tanken på Kalle och ljöt balsam på min svidande själ.
De sista veckorna hade även Rut och jag musicerat mycket tillsamman på mandolin och piano. Vi hade våra “schlagers” bl.a. Missouri-Waltz, Hawaiian Butterfly, “Will you write me a letter” m.fl. som vi utförde med verklig brio. Nu skulle vi ta ett par avskedsbitar. Men vi hade inte hunnit med mer än “Hawaiiah,” förrän stackars Rutans självbehärskning försvann. Hon snyftade högljutt “Ja, jag kan verkligen inte-hjälpa det, men det är så förskräckligt tråkigt, att Du skall resa”.
“Kära Du, gråt ut Du bara, det lättar alltid”, var den enda tröst jag kunde ge. Och så måste jag ställa mig i fönstret och titta ut på S:t Eriksbron och Klara sjö för att ej själv förlora jämvikten. Det var naturligtvis värst för henne, som blev lämnad ensam kvar, under det att jag reste ner till alla mina kära. Jag försökte dock, så gott jag kunde, intala henne mod och bad henne att så mycket som möjligt sällskapa med Skandiaflickorna o.s.v. för att tiden ej skulle bli så lång. Stackars liten, hon grät, så hon inte kunde följa med till tåget. “Så, som jag ser ut”! Utan vi togo avsked uppe i rummet, och så bilade jag ensam ner till station.
Där infunno sig så småningom Margit, Maja, Rut Pauli, flickorna Berg och Tolle, nästan alla försedda med gotter av olika sorter. Helga hade ringt på förmiddagen innan jag gav mig iväg. Hon hade också varit på Teatermaskisen (man kan tänka sig att det varit mycket folk, då vi ej sett varandra!!), och var förstås så “bakom” att hon inte orkade ner till tåget. Men kravla sig ur sängen för att ringa och säga adjö, det måste hon förstås!
Så ångade då tåget ut från perrongen söderut. Med stort vemod tog jag avsked från den solglittrande Strömmen och Riddarfjärden, såg Operan, Grand Hotell, Riksbanken, Slottet, ja, t.o.m. en skymt av gamla Skandia glida förbi min sorgsna blick. För sista gången på allvar. Ty om jag nu kommer upp till Stockholm någon gång, blir det väl bara på små tillfälliga besök. Farväl, Du sköna Mälardrottning! Du glada, vackra stad! Jag är så glad över att Du vid avskedet tedde Dig så praktfull med solskenet flödande över gator och torg och hus. Och först och sist alla Dina glittrande, blånande vattendrag!
Resan var långtråkig som vanligt. Längre söderut hade solskenet förbytts i piskande regn. Vid framkomsten mottogs jag av Kalle, pappa, Bruno och Arvid. Och vi foro efter de första innerliga hälsningarna hem till lilla mamma och barnen och en liten läcker supé. Vi ha nu tre “ungar”, ty förutom Harry och Lillan, bor här också en liten flicka som vi tagit från det svältande Wien, lilla Emy. Hon är så mager och liten, stackarn, trots sina 16 år. Så började jag genast min verksamhet som hushållsassistent, ty mamma höll på med en kostym till Harry, och var sålunda bunden vid maskinen hela dagarna. Lilla duktiga mamma! Först när jag nu kommit in i de dagliga göromålen (har ju nu varit hemma i 2 veckor) kan jag till fullo uppskatta det oerhörda arbete, som mamma i tysthet uträttat under alla dessa år.
