Inte förrän vid 10-tiden fingo vi ta adjö av vårt älskvärda värdfolk, men sen gick det raskt undan. Överallt där vi foro fram, doftade det klöver så sött och starkt, och i väster dröjde glansen från solnedgången. En så ljuvlig kväll. Och månen började sin stilla gång över skogskanten.
Uppför “Bufjället” blev det att knoga och gå. Då och då rastade vi ett ögonblick för att kyssas, men så skyndade vi vidare. Och huj!! vad det gick utför fjället sedan.
Och så grydde min sista dag i Växvik, åtminstone för denna gång. Efter att ha tagit ett hjärtligt avsked av alla vid stugan och sökt upp Adolf ute på höfältet och klappat och pussat honom ordentligt, bestego vi cyklarna. “Tänk så tråkigt det blir nu när du far,” sa Adolf. Ja, nog skulle jag velat stanna alltid!!
Vi trodde knappast att Kalle skulle kunna balansera med min stora kappsäck där bak på cykeln, men det gick fint. Och utan äventyr uppnådde vi Sulvik, varifrån vi skulle ta båt till Arvika och jag sedan nattåget till Stockholm. Naemi och Arvid, som inte skulle resa förrän nästa morgon, följde oss förstås till båten, och låg och kajkade i en liten ynklig roddbåt ute på “Sulvika” när vi ångade iväg. Vilken romantisk syn!
Den vackra viken med sina grönskande stränder, belyst av aftonsolens strålar, och en student med sin käresta i en liten roddbåt! Och på den smäckra, vita ångbåtens övre däck sutto ett annat par och läto blickarna med saknadens vemod glida över den härliga trakten, som snart försvann ur synhåll, då båten svängde om “Bergshagens” yttersta udde. En av de vackraste båtturer i världen är nog Sulvik – Arvika. Och jag njöt i fulla drag vid anblicken av de leende stränderna, de små gungande vågorna som lekte bland säven vid stranden och slogo mot båtens sidor och aftonrodnaden, som småningom bleknade bort långt borta i väster. Och sedan steg månen upp och sände en glittrande strålflod över vattnet.
Snart styrde vi in på Kyrkviken, vid vars strand den lilla idylliska staden Arvika utbreder sig. Vi gingo direkt från bryggan till stationen, men tåget var närapå en timma försenat, så vi hunno med en avskedspromenad på de stilla gatorna, där Kalle under sin skoltid så många gånger svärmat omkring, och även jag ofta nog promenerat vid våra “stadsbesök” under sommarvistelserna i Värmland.
Resan gick någorlunda skapligt, och anländ till Inedalsgatan flera timmar före det kort, som förkunnade min ankomst, tog jag Rut och Lillan på sängen. Ungen, som varit här för att förljuva Ruts tillvaro, var förtjusande som vanligt, men reste redan på onsdag morgon.
