Nu vill jag skriva ett tag i min dagbok igen, men som jag just inte är upplagd att skriva brev, skriver jag bara för mig själv, den här gången. Igår var en ganska ovanlig eftermiddag för mig, det må jag lugnt påstå. Hör bara!
Bäst som jag satt här i min ensamhet, fick jag en sådan längtan efter någon att tala med, och eftersom jag inte hade sett till Eric på länge, ringde jag upp honom och frågade, om han inte hade lust att komma upp och prata ett tag. Han är så trevlig att prata med, Eric, så livsglad, impulsiv och intresserad av allehanda. Jo, han ville naturligtvis alldeles rysligt gärna komma, fastän han tidigare beslutat sig för att sitta hemma och “stormläsa” hela kvällen, eftersom han ska tentera i nästa vecka.
Så anlände han vid 8-tiden och först sutto vi och konverserade helt snällt om ditt och datt. Men hur det var, flyttade han sig allt närmare mig i soffan, och rätt nu befann sig hans arm runt min midja och hans ansikte mycket nära mitt. Farligt nära. Och så uppstod plötsligt djup tystnad. Ty jag läste alldeles tydligt i hans ögon, vad han nu helst av allt önskade och ämnade göra. Nu är att märka, att han under hela tiden vi känt varandra, hela sex år, många gånger velat besegla vår verkliga vänskap med varmare bevis än blott ord och handtryckningar. Men jag har alltid vägrat. Är nu en gång inte skapad sådan, att jag är böjd för smekningar och – kyssar. Utan Eric har fått nöja sig dem förutan och varit nog hygglig att – i motsats till de flesta andra män, aldrig försöka mot min vilja.
Men sannerligen jag vet, vad som kom åt mig igår!! Kanske det berodde på att jag var lite trött och sömnig efter att ha stigit upp så tidigt på morgonen eller kanske det var att jag vilade så lugnt och gott i hans famn (0h!). Eller var det möjligen ett naturligt, länge undertryckt behov efter en mans smekningar. Alltnog, vad det nu kunde bero på – våra läppar möttes plötsligt i en lång kyss. Inte vill jag precis påstå, att jag erfor någon vidare sensation, men det var heller rakt inte obehagligt. Och Eric talade och sade: ” Varför skulle inte vi, som äro fria och obundna och goda vänner, kunna njuta en stund på detta behagliga sätt. Inte gör vi någon orätt med det”.
Nej, det kunde jag ju inte påstå. Och eftersom han fann ett sådant behag i det och för övrigt “is a pretty good chump”, och har vita vackra tänder och fasta läppar (oeftergivliga villkor för mig) så ville jag inte neka honom att låta den första kyssen efterföljas av – ja, i början skojade jag med honom och räknade dem, men tappade snart bort räkningen. Och så släckte han ljuset, så att endast gaslyktorna därute sände strålar av blekt ljus in i rummet.
Där vi sutto tätt bredvid varandra i soffan, tyckte jag, att vi bar oss sannerligen inte bättre åt än ett förlovat par. “Vi är förlovade ikväll” tyckte Eric och “oh, så trevligt det är och sådana vackra, mjuka läppar och händer du har”. Och så kysste han bådadera.
Och där sutto vi och sade inte ett förnuftigt ord under cirka 3 timmar. För omväxlings skull lärde jag honom att det är mycket behagligt att sakta och varligt bli kysst på ögonen. När man blundar förstås! Och då måsta han förstås upprepade gånger visa, att han hade lärt sig det riktigt.
Tänk, att jag, som sannerligen inte på flera år ens tänkt på att smekas så här, nu satt och blev “stormkysst” en hel kväll. Och fann behag i det. Och det värsta är, att jag idag inte känner den minsta ringaste ånger eller har några som helst samvetsförebråelser! Så antingen måste jag vara förhärdad (fast det tror jag inte) eller också måtte det inte vara något orätt att två människor, som komma bra överens, bekräfta detta genom kyssar och smek. Det hela togo vi ju nästan bara som ett trevligt kamratskämt.
Men ack, hur ogärna Eric ville gå, och ännu i dörren måste han ha en sista avskedspuss. Och sedan var jag så sömnig, att jag somnade så fort jag kommit i sängen och sov så gott och utan drömmar hela natten. Var tydligen alltså inte på något sätt “upphetsad”. Men Eric ringde på förmiddagen och sade att han drömt om mig hela natten. Vad han drömt skulle han tala om nästa gång vi träffas. Nästa gång ja – jag tror jag skall laga att det inte blir alltför snart! “De’ får inte bli någon vana”.
Sedan jag ätit frukost imorse, satt jag och läste i gamla dagböcker i flera timmar. Det är så roligt att uppliva gamla minnen ibland. Fast det just aldrig har hänt något särskilt. Rätt som jag skrattade åt en lång beskrivning på hur jag en gång spelade teater hos dr. Lundberg, och låg i min säng “iförd mitt vackraste, spetsrikaste nattlinne med nyss utkammade lockar och (som jag hoppas) blekt anlete” och låtsades vara illamående, därför att jag försovit mig, och inte ville medgiva detta, ringde telefonen.
Det var Heddy, som bjudit mig på middag samma dag och nu bad mig komma genast, ty hon var så ensam. Jag klädde mig i en hast (hade förut tillbringat dagen i morgonrock och tofflor) och befann mig snart i hennes lilla rara hem. Ack, den lilla Heddy är så glad nu, ty hon väntar snart en liten baby, och hon visade mig så stolt en hel uppsättning av de allra som näpnaste små plagg åt lillan. Ty en flicka måste det bli, säger hon. Lyckliga Heddy! Måtte allt gå bra för henne.
Jag undrar just om jag någonsin skall träffa honom, som skall bli min älskade make och skänka mig den outsägliga lyckan att få bli mor!! Eftersom jag kom så tidigt hjälpte jag Heddy att laga till den allra läckraste brylépudding till efterrätt.
På eftermiddagen kommo Alice Engdahl och Fritz Gelhaar, ett förlovat par, och sedan gingo de alla på “Fenix”, men jag gick hem och fortsatte att läsa i mina dagböcker. Och där vandrade jag i minnet i den härliga trädgården ute vid Nysätra där lummiga träd och buskar kastade sin skugga över de fagraste blomster. Jag tycker mig nästan känna den tunga sövande doften från jasminerna, då jag om morgonen lutade mig ut genom mitt fönster och blickade ut i den solbelysta lövsalen därutanför. Syrenerna blomma med stora, rosafärgade, tunga klasar och bredvid dem står en tall så rak och ståtlig med blanka, klargröna barr, som dana i morgonbrisen.
Och därnere i trädgården slösar solen med sitt guld över de dejligaste rosor i alla färger. I skuggan av talldungen uppe vid staketet stå stela, högtidliga Martinililjor och Digitalis och se ned på små blyga violer. Murgrönan klänger över stenar och uppåt tallarnas stammar, och vildvinet slingrar sig i yppig rikedom ända upp till taket på villans ena sida. Runt terassen löper krasse i ett färgrikt band och nedåt de murade stenvallarna hänga ljuvliga vita klängrosor och purpurröda clematis i tunga draperier.
Ack, jag kan inte beskriva dem alla, de härliga blommorna! Jag lägger mig vid min favoritsten i gräset under den stora eken och låter solstrålarna spela ned på mitt ansikte genom trädgrenarna. Så sluter jag ögonen och lyss till det sakta, böljeskvalpet ner vid stranden och hör den lätta sommarbrisen susa i trädkronorna. Fåglarna drilla och sjunga ut sin glädje över sommarens härlighet och hela naturen andas en lovsång åt den, som har skapat allt detta underbara.
Och så öppnar jag ögonen och stirrar på sakerna på mitt skrivbord och ser mig omkring i rummet. Ack, Du ljuvliga trädgård, om jag kunde hålla dig kvar!! Tänk om, när jag nu blundar och vaknar igen, mina ögon möttes av en solbelyst vattenyta, som glimrade fram mellan trädens lövverk!
Men – i våra dagar ske inga under!!
